05 november 2018

Är det värre när invandrare begår brott än Svenskar?

Sverige är ett generöst land. Vi välkomnar flyktingar och ger dom inte bara mat och husrum, utan även utbildning, sjukvård och annan välfärd för att komma in i samhället och bygga upp ett bra liv. Minimala kontroller sker på dem som kommer in i landet. Vi förutsätter helt enkelt att de människor som kommer hit är goda, välmenande människor som verkligen behöver skydd och vill rätt.

Det finns tyvärr också dem som utnyttjar detta. Antingen genom att utnyttja systemen och bluffa till sig diverse förmåner. Eller de som går steget längre och begår brott av olika slag.

Detta gör mig väldigt upprörd. Alla länder har problem med kriminalitet. Att svenskar begår brott är tyvärr något vi måste förutsätta. Vi måste såklart göra vårt bästa för att förhindra och hantera det. Men det kommer alltid finnas rötägg i alla samhällen.

Men när invandrare begår brott, då är det något som triggas inom mig och väldigt många andra. Detta är mycket värre än när en Svensk begår ett brott. Inte för att man tycker att människor är olika mycket värda, utan för för att här har vi gjort vårt yttersta för att välkomna denna person till vårt land, och detta är tacken?! Det handlar inte om rasistiska tänkesätt, utan bara fullt rimliga reaktioner.

Så är det värre när invandrare begår brott än Svenskar? Ja. Och därför är det extremt viktigt att samhället kan hantera den förhoppningsvis lilla klick människor som kommer hit och förstör. Detta för att vi annars kommer se rasistiska uttryck öka, och göra det ännu svårare för invandrare att delta i samhället.

Många ogillar när man argumenterar för ett tuffare samhälle. Men fler kontroller av invandrare och bidragstagare, hårdare straff och fler utvisningar, det är nödvändigt. Om vi inte går den vägen kommer samhället tappa sitt förtroende och klyftorna öka ännu mer.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , ,

07 oktober 2018

Problemet med egna varumärken

Oftast har man sina favoriter i matbutiken. Man provar olika varor tills att man hittar falukorven man gillar och deodoranten man trivs med. När man väl hittat sina favoriter ska det mycket till för att byta. För varför ska man det?

Ibland är dock ens favorit en av butikernas egna varumärken (EVM). Detta är kan vara ett problem. Du kan nämligen vara ganska säker på att Heinz ketchup smakar likadant om ett år som den gör idag. Däremot är det inte alls säkert att Icas egna ketchup gör det. Tvärtom är det nog troligare att den inte gör det. Om det ens finns kvar.

De egna varumärkena kan utan förvarning plockas bort, bytas ut eller få nytt recept och innehåll. Lågprisbutiker som Lidl och Netto har drivit EVM till sin spets. Butikerna har förvisso fullgott sortiment där alla varutyper är representerade. Så du kan vara säker på att de har fiskpinnar om det är det du är ute efter. Men ursprung och innehåll varierar hela tiden. Fiskpinnarna du köpte och tyckte var goda förra veckan är nu utbytta mot andra fiskpinnar.

Lojalitet är något man ska ha mot butiken, inte varumärken, är väl tanken. Och jag tänker inte påstå att deras egna varumärken är dåliga per se, men jag vill stötta de riktiga tillverkarna. Och framförallt vill jag ha min favoritsaft, och inte den generiska kopia som de lyckas pressa priset på denna vecka.

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

09 september 2018

Media och dess ansvar att fullfölja sin brottsrapportering

Beakta följande fiktiva tidningsnotis:

En man hittades död i sin lägenhet i Håla. Polisen har inlett en förundersökning om mord alternativt dråp.

Sådana notiser är idag vardagsmat, som få höjer på ögonbrynen åt. Beakta nu denna:

Polisen har lagt ner undersökningen kring den döde man som hittade död i Håla för två månaders sedan. Rättsläkaren fastslår att dödsorsaken var naturlig. Ingen brottsmisstanke kvarstår.

Media är väldigt snabba med att rapportera när rättsväsendet rycker ut för att undersöka potentiella brott, men det är sällan vi får veta det slutgiltiga utfallet. Och då polisen alltid måste utgå från värsta scenariot blir det en ständig flod av misstänkta mord, misshandel, rån, våldtäkter och andra vedervärdigheter. I slutändan är det dock långt ifrån allt som faktiskt var ett brott, eller i alla fall inte så allvarligt som det först såg ut att vara. Med undantag för högprofilerade fall är media måttligt intresserade av att följa upp brottsutredningar.

Trots att det finns statistik som visar på att allvarliga brott minskar i Sverige, är allmänhetens uppfattning tvärtom. Jag tror att media har mycket skuld i detta. En inte allt för vild gissning är att media är gladare än någonsin i att rapportera aktuella brott. Dels för att det säljer. Men också för att det är väldigt billig journalistik. Sammantaget ger detta en bild av ett rått och våldsamt samhälle, som kanske inte stämmer med verkligheten.

Var är medias ansvar för detta? Vi kanske borde kräva att de följer upp alla potentiella brott de skriver om, och rapporterar om dess utfall för att på så vis slutföra sin rapportering?

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , ,

12 augusti 2018

Vem representerar de som påverkar samhällsriktningen?

Jag funderade på vem det är man ser framträda i media, debatter, politik, tidningar, demonstrationer och liknande forum. Det är personer som typiskt är utåtriktade, har en agenda och väldigt bestämda åsikter. De brinner för något och vill förändra. Eller så är det exhibitionister som älskar att synas och ta plats på ett eller annat vis.

Dessa personligheter är inte nödvändigtvis dåliga i sig. Men eftersom det är de personer som tar plats och syns i samhället får dom väldigt mycket makt. Dels direkt makt att påverka saker som den politiska agendan. Dels indirekt, genom att de syns så har de möjlighet att påverkar alla som ser dem. Och då måste man fråga sig hur väl dessa personer speglar resten av samhället.
  • När identitetsvänstern skriker högst i genusdebatten representerar de förmodligen inte gemene man och kvinnas idéer om könsroller.
  • När exhibitionistiska Pride-deltagare visar upp sig i paraden representerar de förmodligen inte den vanliga homos som lever sitt liv mest som alla andra.
  • När utåtriktade Instagrammare vräker ut sig i mobilen och kändisbarn syns i TV representerar de förmodligen inte den typiske tonåringen med tillhörande bekymmer.
  • När miljöengagerade riksdagsledamoten som vill förändra världen lägger fram motioner som vingklipper Sverige representerar den antagligen inte det som vanligt folk tycker är viktigt.
  • När MUF-aren talar varmt om marknadshyror representerar han antagligen inte den typiske arbetaren som bor i hyresrätt.
Poängen är att de personer vi dagligen ser och hör tillhör ett väldigt smalt spektrum av personligheter, som vill synas och påverka mycket mer än den typiska svensken. Personligheterna är inget problem i sig själv, men dessa personer tenderar också vara dem som får bestämma, debattera, vara förebilder och allmänt styra agenda. Samtidigt är alla andra personligheter mestadels osynliga i media. Detta ger en situation där samhället styrs i en riktning som inte matchar det samhälle som "vanligt" folk" vill ha och trivs bäst i.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , ,

24 juli 2018

Barnkanalen måste skrotas eller göras om

TV är till mesta del passiviserande. Du matas med underhållning som fångar dina sinnen och triggar dina lyckohormoner. Sällan krävs något intellektuellt tillbaka. Många tycks inte ha några spärrar och kan titta på TV i oändlighet. Själv klarar jag inte av att exempelvis streck-titta på TV-serier, och jag ogillar TV-mediet som sådant, men trots mitt motstånd är jag långt ifrån immun mot lättjan i att zappa runt bland programmen.

När jag var liten satt jag som de flesta andra framför TV:n när det vankades barnprogram. På den tiden varade barnprogrammen bara en halvtimme eller så. Bra så, för det var nog inte lätt att slita mig från TV:n under tiden jag tittade. Samma beteende ser jag hos dagens barn när de ser på TV. "Ska bara" som Alfons skulle uttryckt det.

Nyligen besökte jag en barnfamilj. De hade inget TV-paket, utan höll sig till de fria kanalerna. Trots detta stod TV:n igång mest hela tiden. Och barnet satt såklart framför. Det var såklart SVT:s Barnkanalen som stod på. De sänder barnprogram större delen av dygnet. Av det jag kunde se var det ren underhållning. Jag såg inga dokumentärer eller andra program som försökte lära ut något. Dessutom tycktes det mesta vara inköpt från utomlands och dubbat till Svenska.

Jag har så otroligt svårt att se hur Sveriges Television kan motivera detta. Givetvis ska de ha barnprogram i sitt utbud. Men att sända barnprogram nästan dygnet runt, samtidigt som barn rör sig allt mindre, bombarderade med media från alla håll, i ett samhälle där allt fler barn brottas med att fetma, det är bara cyniskt. Och om de nu tvunget ska ha en barnkanal, sänd då för bövelen program som ger barnen något intellektuellt tillbaka.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,

18 juni 2018

Inte högutbildad? Då är du inte värd något i Sverige

Det har länge varit en målsättning för Sverige att så många som möjligt ska utbilda sig på högre nivå. Motsatsen till högutbildad arbetskraft får väl ses de som utför s.k. enkla jobb. Det är något som framförallt vänstern ser ner på. Det är inte värdiga jobb. Målet måste vara att utbilda sig vilket leder till någon slags frigörelse.

Underförstått är att alla kan utbilda sig. Vilket rent praktiskt faktiskt är sant i Sverige. Men inte lika sant om man tittar på saker som läshuvud, intresse, vilja, och andra personliga egenskaper. Alla är helt enkelt inte gjorda för att bli akademiker. Vissa trivs bra med kroppsarbete. Andra tycker inte det är värt mödan att utbilda sig. Långt ifrån alla har läshuvud, och måste då jobba extra hårt för att (förhoppningsvis) ta examen. Att plugga på högskola är trots allt en ganska tuff utmaning, både sett till vad man behöver prestera men också sett till att klara av att ta in all kunskap rent intellektuellt. Är det värt den mödan? Klarar alla verkligen av att tillgodogöra sig all kunskap? Andra är skoltrötta och behöver ett antal år i arbetslivet innan läslusten kommer tillbaka.

Oavsett anledning finns det och kommer alltid finnas ett stort antal personer i vårt land som saknar högre utbildning. Jag funderar på hur dessa människor känner sig när politikerna hela tiden påpekar hur dåligt det är med enkla jobb. Att hela tiden bli påmind om att vi svenskar bör utbilda oss för att vara goda medborgare och hjälpa landet i den hårda världskonkurrensen.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,

12 maj 2018

Får jag be om största möjliga tystnad

Senaste veckorna har debatten kring islamska böneutrops vara eller icke vara gått varm, sedan en moské sökt om tillstånd för detta (och sedermera även blivit beviljade detta). Debatten stannar för det mesta på nivån att det inte är en svensk tradition kontra religionsfrihet.

Att kyrkklockor är svensk tradition är förvisso sant, men att något är tradition betyder inte att det per definition är bra. Tvärtom, det finns gott om traditioner som är mer eller mindre förkastliga, både svenska och utländska. Traditioner måste kunna ifrågasättas och förändras. I ett sekulärt samhälle, där alla har tillgång till klocka, har kyrkklockor inte längre en plats. Det samma gäller böneutrop.

Vidare har vi religionsfrihet i Sverige, som många menar skulle ge rätt till böneutrop. Men viktigt att komma ihåg är att religionsfriheten även inkluderar rätten att inte ha eller tvingas på en religion. Denna rätt trumfar rätten att utöva sin religion som vill. Då det inte går att värja sig mot ljud är det rimligt att vara mycket restriktiv med böneutrop och dylikt i det offentliga rummet.

Så långt inga problem. Böneutrop bör inte tillåtas. Men motiveringarna ovan är ganska snäva. Jag önskar att vi istället kunde se den större bilden.

(O)ljud måste behandlas med särskild beaktning till det faktum att det inte går att undvika ljud. Vi kan inte blunda med öronen. Ljud når alla i närområdet i princip oavsett hur man försöker skydda sig. Därför måste vi också vara konservativa vad gäller att tillåta ljud i det offentliga rummet. Det gäller böneutrop, men även kyrkklockor, glassbilar och gräsklippare. Alla ska inte behöva utsättas för dessa ljud, som bara tjänar vissas intresse.

Vad gäller glassbilar är detta ett konstigt fenomen. Att vi tillåter en komersiell aktör köra runt och förpesta omgivningens ljudmiljön i många timmar går inte att försvara. Tänk om fler företag skulle göra samma sak. Det skulle snabbt bli ohållbart.

Tystnad är miljö. Tystnad är frid. Tystnad är lyx. Vi måste vara rädda om det. Det är det som debatten bör handla om.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

08 april 2018

Falska leenden i plånboken

För ett tag sedan begåvades Sverige med nya sedlar (och mynt). Inte så mycket att säga om detta byte i sig själv - klart att även sedlar behöver uppgraderas då och då. Men det är något med dom nya sedlarna som jag har svårt för. Leendena.


Av någon anledning ler alla personerna på bilderna. Så var det inte på de gamla sedlarna. Men de nya leendena är också på något sätt falska. Insmickrande och fjäskande. Nästan lite obehagliga när man tänker efter. De gamla sedlarna hade förvisso också några leenden, men på ett mer neutralt, återhållsamt och naturligt sätt.

Det är som att vi ska övertygas om att personerna på de nya sedlarna var goda, varmhjärtade människor. Jag bara klarar det inte...

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

04 mars 2018

Regler vs ömsesidig respekt

Det pågår experiment med nya sorters korsningar och trafikplatser som saknar trafikljus och andra trafikregler. Istället gäller att alla trafikanter och  fotgängare ska vara uppmärksamma och visa ömsesidig respekt. Det är svårt att tro att något sådant kan fungera, men resultatet tycks vara att olyckorna minskar. Det verkar som att bristen på regler gör att folk tvingas bry sig.

Detta får mig att fundera på Sverige; ett samhället som är helt uppbyggt på "trafikljus". Medborgarna styrs med lagar och regler in i minsta detalj. Är det verkligen rätt sätt att gå till väga? Tyder det inte också på att staten inte litar på oss medborgare och vår vilja att göra rätt för oss?

Det finns en idé inom brottsbekämpning som kallas för broken windows theory. I korthet går det ut på att när vandalisering uppstår, så som ett krossat fönster, är det viktigt att snabbt åtgärda det. Signaleffekten av ett städat samhälle hjälper till att hålla borta den tyngre kriminalitet. Omvänt snabbas förfallet på i ett söndrigt, smutsigt område.

Tänk om det är så "enkelt" att ett bra samhälle bygger på att sätta upp en städad och välkonstruerad grund som inbjuder till att bry sig och att göra rätt. Sedan sköter sig mycket av sig själv? Att alla regler gör att vi tappar intresse för samhällsbyggandet.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

07 februari 2018

Varför jag ogillar ordet Hen

Ordet "hen" har introducerats i svenska språket som ett könsneutralt pronomen. Det finns egentligen inget att invända mot att ett sådant ord finns. Dock är det ett överflödigt ord som svenskan klarat sig utan tidigare. Det finns få tillfälle då det är absolut nödvändigt att ha ett sådant ord. För det mesta går det utmärkt att skriva "den", "personen", eller liknande. I nödfall kan man dra till med "han/hon".

Problemet är att ordet är starkt politiserat. Det har (som jag upplever det) drivits fram av personer engagerade i den politiska identitetsvänstern, feminister, hbtq-rörelsen och liknande. Inget ont om dessa. Men problemet är att texter som använder ordet också blir politiserade. Någon beskrev ordet som "det genusmedvetna/genusideologiska alternativet". När ordet används blir en i övrigt neutral text plötsligt provocerande och får en agenda utöver själva textens syfte.

Därför ogillar jag ordet "hen".

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , ,