18 juni 2018

Inte högutbildad? Då är du inte värd något i Sverige

Det har länge varit en målsättning för Sverige att så många som möjligt ska utbilda sig på högre nivå. Motsatsen till högutbildad arbetskraft får väl ses de som utför s.k. enkla jobb. Det är något som framförallt vänstern ser ner på. Det är inte värdiga jobb. Målet måste vara att utbilda sig vilket leder till någon slags frigörelse.

Underförstått är att alla kan utbilda sig. Vilket rent praktiskt faktiskt är sant i Sverige. Men inte lika sant om man tittar på saker som läshuvud, intresse, vilja, och andra personliga egenskaper. Alla är helt enkelt inte gjorda för att bli akademiker. Vissa trivs bra med kroppsarbete. Andra tycker inte det är värt mödan att utbilda sig. Långt ifrån alla har läshuvud, och måste då jobba extra hårt för att (förhoppningsvis) ta examen. Att plugga på högskola är trots allt en ganska tuff utmaning, både sett till vad man behöver prestera men också sett till att klara av att ta in all kunskap rent intellektuellt. Är det värt den mödan? Klarar alla verkligen av att tillgodogöra sig all kunskap? Andra är skoltrötta och behöver ett antal år i arbetslivet innan läslusten kommer tillbaka.

Oavsett anledning finns det och kommer alltid finnas ett stort antal personer i vårt land som saknar högre utbildning. Jag funderar på hur dessa människor känner sig när politikerna hela tiden påpekar hur dåligt det är med enkla jobb. Att hela tiden bli påmind om att vi svenskar bör utbilda oss för att vara goda medborgare och hjälpa landet i den hårda världskonkurrensen.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,

12 maj 2018

Får jag be om största möjliga tystnad

Senaste veckorna har debatten kring islamska böneutrops vara eller icke vara gått varm, sedan en moské sökt om tillstånd för detta (och sedermera även blivit beviljade detta). Debatten stannar för det mesta på nivån att det inte är en svensk tradition kontra religionsfrihet.

Att kyrkklockor är svensk tradition är förvisso sant, men att något är tradition betyder inte att det per definition är bra. Tvärtom, det finns gott om traditioner som är mer eller mindre förkastliga, både svenska och utländska. Traditioner måste kunna ifrågasättas och förändras. I ett sekulärt samhälle, där alla har tillgång till klocka, har kyrkklockor inte längre en plats. Det samma gäller böneutrop.

Vidare har vi religionsfrihet i Sverige, som många menar skulle ge rätt till böneutrop. Men viktigt att komma ihåg är att religionsfriheten även inkluderar rätten att inte ha eller tvingas på en religion. Denna rätt trumfar rätten att utöva sin religion som vill. Då det inte går att värja sig mot ljud är det rimligt att vara mycket restriktiv med böneutrop och dylikt i det offentliga rummet.

Så långt inga problem. Böneutrop bör inte tillåtas. Men motiveringarna ovan är ganska snäva. Jag önskar att vi istället kunde se den större bilden.

(O)ljud måste behandlas med särskild beaktning till det faktum att det inte går att undvika ljud. Vi kan inte blunda med öronen. Ljud når alla i närområdet i princip oavsett hur man försöker skydda sig. Därför måste vi också vara konservativa vad gäller att tillåta ljud i det offentliga rummet. Det gäller böneutrop, men även kyrkklockor, glassbilar och gräsklippare. Alla ska inte behöva utsättas för dessa ljud, som bara tjänar vissas intresse.

Vad gäller glassbilar är detta ett konstigt fenomen. Att vi tillåter en komersiell aktör köra runt och förpesta omgivningens ljudmiljön i många timmar går inte att försvara. Tänk om fler företag skulle göra samma sak. Det skulle snabbt bli ohållbart.

Tystnad är miljö. Tystnad är frid. Tystnad är lyx. Vi måste vara rädda om det. Det är det som debatten bör handla om.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

08 april 2018

Falska leenden i plånboken

För ett tag sedan begåvades Sverige med nya sedlar (och mynt). Inte så mycket att säga om detta byte i sig själv - klart att även sedlar behöver uppgraderas då och då. Men det är något med dom nya sedlarna som jag har svårt för. Leendena.


Av någon anledning ler alla personerna på bilderna. Så var det inte på de gamla sedlarna. Men de nya leendena är också på något sätt falska. Insmickrande och fjäskande. Nästan lite obehagliga när man tänker efter. De gamla sedlarna hade förvisso också några leenden, men på ett mer neutralt, återhållsamt och naturligt sätt.

Det är som att vi ska övertygas om att personerna på de nya sedlarna var goda, varmhjärtade människor. Jag bara klarar det inte...

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

04 mars 2018

Regler vs ömsesidig respekt

Det pågår experiment med nya sorters korsningar och trafikplatser som saknar trafikljus och andra trafikregler. Istället gäller att alla trafikanter och  fotgängare ska vara uppmärksamma och visa ömsesidig respekt. Det är svårt att tro att något sådant kan fungera, men resultatet tycks vara att olyckorna minskar. Det verkar som att bristen på regler gör att folk tvingas bry sig.

Detta får mig att fundera på Sverige; ett samhället som är helt uppbyggt på "trafikljus". Medborgarna styrs med lagar och regler in i minsta detalj. Är det verkligen rätt sätt att gå till väga? Tyder det inte också på att staten inte litar på oss medborgare och vår vilja att göra rätt för oss?

Det finns en idé inom brottsbekämpning som kallas för broken windows theory. I korthet går det ut på att när vandalisering uppstår, så som ett krossat fönster, är det viktigt att snabbt åtgärda det. Signaleffekten av ett städat samhälle hjälper till att hålla borta den tyngre kriminalitet. Omvänt snabbas förfallet på i ett söndrigt, smutsigt område.

Tänk om det är så "enkelt" att ett bra samhälle bygger på att sätta upp en städad och välkonstruerad grund som inbjuder till att bry sig och att göra rätt. Sedan sköter sig mycket av sig själv? Att alla regler gör att vi tappar intresse för samhällsbyggandet.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

07 februari 2018

Varför jag ogillar ordet Hen

Ordet "hen" har introducerats i svenska språket som ett könsneutralt pronomen. Det finns egentligen inget att invända mot att ett sådant ord finns. Dock är det ett överflödigt ord som svenskan klarat sig utan tidigare. Det finns få tillfälle då det är absolut nödvändigt att ha ett sådant ord. För det mesta går det utmärkt att skriva "den", "personen", eller liknande. I nödfall kan man dra till med "han/hon".

Problemet är att ordet är starkt politiserat. Det har (som jag upplever det) drivits fram av personer engagerade i den politiska identitetsvänstern, feminister, hbtq-rörelsen och liknande. Inget ont om dessa. Men problemet är att texter som använder ordet också blir politiserade. Någon beskrev ordet som "det genusmedvetna/genusideologiska alternativet". När ordet används blir en i övrigt neutral text plötsligt provocerande och får en agenda utöver själva textens syfte.

Därför ogillar jag ordet "hen".

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , ,

04 januari 2018

Medborgarlön riskerar slå ut samhällets svagaste

I ett samhälle utan skyddsnät blir medborgarna tvingade att söka arbete för att få pengar till livets nödvändigheter. Det låter hårt, men har faktiskt vissa fördelar också. Det tvingar människor att aktivera sig. Det tvingar människor att komma ut i sociala sammanhang där man måste umgås med andra människor. Människan är trots allt ett socialt djur. Vi behöver umgås. Vi behöver aktivera oss. Mycket av de psykiska åkommorna vi ser idag hänger ihop med detta, liksom mycket av problemen med att integrera att invandrare.

Medborgarlön har ett nobelt syfte, men det finns stor risk att det kommer förvärra situationen för ett antal människotyper. Tänk de som redan idag helst sitter inne och spelar dataspel. Eller de som håller sig inne p.g.a. ångest eller depression. Det är människor som i högsta grad behöver komma ut och aktivera sig. Med en medborgarlön försvinner det sista incitamentet att söka sig ut.

Människan är ett socialt djur, men också duktiga på att undvika det uppfattat  obekväma och tråkiga. Tyvärr vinner unvikandebeteendet ofta, vilket kan ha förödande effekter. Medborgarlön riskerar göda detta beteende och ytterligare förvärra situationen för dessa redan svaga personer.

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

26 december 2017

Jämställt bilkörande?

Då och då kommer de rapporter om att män fortfarande kör bilen när familjen ska åka någonstans, vilket förklaras med att det är ett arv från förr. Som att det skulle vara någon slags jämställdhetsmarkör. Jag kan se två aspekter som slår sönder detta argument.

För det första är det sannolikt så att män i större utsträckning är kvinnor tycker att det är roligt att köra bil. Om det är så, att ena parten faktiskt tycker om att köra bil, känns det inte som ett särskilt svårt val att göra.

Själv tycker jag det är måttligt roligt att köra. Är det inte trevligare att sitta bredvid och njuta at naturen som susar förbi. När man kör missar man ju detta eftersom man måste fokusera på trafiken (vilket iofs kan vara meditativt i sig själv). Att inte köra ger möjlighet till långa stunder då man kan fokusera på andra sysselsättningar. Läsa en bok, fibbla med mobilen, prata med barnen, osv.

Att läsa in patriarkala strukturer i detta är att underskatta kvinnors fria vilja. För även om det finns ett förflutet där män plats bakom ratten grundade sig i strukturer, och män fortfarande kör mest, tror jag att kvinnor helt enkelt gör ett medvetet val och hellre ägnar sig åt sådant de ser som meningsfullt och stimulerande.

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

03 december 2017

Mångkultur Kräver En Gemensam Grund

Läser man företagsekonomi är det tydligt att en viktig framgångsfaktor är företagskulturen. Alla medarbetare måste dela dess värderingar och arbeta mot samma mål. Först när detta är uppfyllt kan enskilda medarbetares unika egenskaper och kultur ge bredd och ytterligare förstärka företagets konkurrenskraft. Om det däremot skulle skapas fraktioner inom företag, som inte vill samma sak och kämpar för sin egen sak, inser de flesta att det riskerar skada företaget.

Det borde inte vara särskilt utmanande att påstå att samma principer gäller för de flesta samlingar av människor, från familjen till samhället som helhet. Inte i Sverige dock. Här omfamnas mångkulturen, till sådan grad att det fattats riksdagsbeslut om det. Detta vurmande för mångkultur sker dock helt okritiskt. Förmodligen för att det är tabu att uttrycka åsikter som kan uppfattas som kränkande eller negativa för människogrupper. För även om det kan finnas positiva saker med mångkultur så krävs det en gemensam, grundläggande kultur i botten för att det ska fungera och ge dessa positiva effekter som det pratas om.

Det välfärdssamhället vi byggt upp i Sverige under lång tid bygger på vår gemensamma kultur. Om vi vill att det Svenska samhället även fortsättningsvis ska tillhandahålla högklassig välfärd, behöver vi också en gemensam kultur. För om inte alla delar de grundläggande värderingarna kommer det inte fungera. Då kommer välfärden ätas upp inifrån tills att den brister.

Det handlar inte om att ta människors egna kultur från dem. Men för att lyckas som samhälle måste vi jobba tillsammans mot ett gemensamt mål. Då måste vi också lägga ifrån oss våra personliga åsikter och anamma de gemensamma värderingarna. Den personliga kulturen och dess värderingarna håller vi främst för oss själva, i den privata sfären. Det går dock inte att helt stänga ute den personliga kulturen, och det ska vi inte heller. Det är när den får sippra fram och komplettera det gemensamma som mångkulturen kan bli en vinnare. Precis som i företagsvärlden.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,

12 november 2017

Jag vill vara en Kramare

Minimalism: A Documentary About the Important Things är en film jag kan rekommendera alla att se. Kanske kan den fungera som en ögonöppnare för ett sundare liv? För mig som redan eftersträvar ett minimalistiskt leverne innehöll filmen dock inte så mycket nytt. Men en sak fastnade.

I filmen åker huvudpersonerna (The Minimalists) runt och föreläser om sin bok och livsstil. De träffar mycket folk på vägen, och som brukligt är räcker dessa fram handen för att hälsa. Men då säger huvudpersonerna istället "Nah, I'm a hugger" och hälsar därefter på dessa (helt okända) människorna med en vänskaplig kram.

Jag önskar att jag hade modet att vara en Kramare. I dagens egocentriska och kalla samhälle är jar tyvärr rädd för att det snarare hade uppfattats som stötande än vänskapligt. Det är tråkigt, för om det är något vi behöver mer av är det gemenskap, öppenhet och värme.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , ,

08 oktober 2017

Mysteriet Sverigedemokraterna

Proffstyckarna är förbluffade. Det tycks kvitta hur många skandaler Sverigedemokraterna drabbas av, väljarna flyr ändå inte. Tvärtom, partiet ser ut att kunna sluta som Sveriges näst största i valet nästa år. Hur kan det komma sig, varför accepterar väljarna detta parti?

Det är väl egentligen ganska uppenbart. Man röstar inte på partimedlemmarna, utan på partipolitiken.
Och är det egentligen så dåligt?

För att vända på det, är det bättre att rösta på personerna än på politiken? Är det så bra att nästan bara personer med fallenhet för att stå i rampljuset, ofta groomade i ungdomsförbunden, ska ha en chans att bli politiker?

På sätt och vis kan man se något positivt i Sverigedemokraterna ur denna synvinkel. Att förd politik lockar och engagerar. Och det är synd att övriga partier inte klarar detta.

Nu är ju SD i det närmsta att uppfatta som ett enfrågeparti. Man röstar på dem för att göra sin röst hörd i just invandringsfrågan. Att en femtedel av befolkningen tycker en enskild fråga är så viktig att man är beredd att rösta på ett enfrågeparti är i sig uppseendeväckande. Det är dessutom rimligt att det finns en ansenligt mängd därute som även dem håller med i just denna fråga, men inte vill rösta på SD bara för en enskild fråga.

Det kan bara ses som ett misslyckande från övriga partier att man inte lyckats hantera denna fråga, och man inte lyckas engagera mer folk med sin politik.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,