02 augusti 2015

Kalla vita för ljushyade istället

Att beskriva en person som svart kan vara problematiskt. Mer korrekt är att säga mörkhyad. Det har jag inga problem med. Men jag undrar varför det i så fall är helt ok att använda vit i beskrivande syfte? Färgerna vitt och svart är ju varandras direkta motpoler. Benämner du någon som vit finns det en outtalad svart motpart. Således används ordet svart ofta i debatten, om än indirekt.

Säger du att någon är svart idag är det ofta förknippat med underförstådda egenskaper som åhöraren förväntas snappa upp. Egenskaper som kan förmodas uppkommit enbart genom hurfärgen. Säger du att någon är vit finns på samma sätt underförstådda egenskaper. I den offentliga debatten handlar det framförallt om makt och privilegier som vita påstås ha. Det finns också mycket skuldbeläggande inblandat. Vita bär en historisk skuld och har än idag privilegier som förtrycker alla icke vita, om man ska tro debatten.

Även om det fortfarande finns mycket kvar att göra för ett helt jämnlikt samhälle, så är det knappast konstruktivt att polarisera genom att använda uttryck med underförstådda meningar. Detta kommer bara späda på känslan av vi och dom. Om det är mer korrekt att kalla svara för mörkhyade borde det vara lika självklart att också kalla vita för ljushyade.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , ,

20 juli 2015

En vit medelålders man gråter ut

Om du är en vit medelålders heterosexuell man i dagens Sverige, med minsta lilla koll på samhällsklimatet, så vet du en sak: Det mesta är ditt fel. Diskriminering, våld i parrelationer, ojämställdhet osv. Det mesta går att skylla på strukturer, och det är männen som håller i dessa. Alla vet ju att män inte  behöver kämpa för saker, eftersom strukturerna gör det ju så mycket lättare för oss att komma någon vart här i livet. I debatten dras alla män över en kant. Diskriminering och generalisering i högsta grad. Men den som är sitter i toppen är ju ok att slå på.

Man ska inte ta det personligt sägs det. Men för den som faktiskt gör allt rätt. Som inte diskriminerar. Som aldrig skulle få för sig att slå en kvinna (eller man för den delen). Ingen i debatten tycks någonsin funderat över hur vi känner oss. Hur det känns att konstant bli anklagad för att vara en del av det strukturella förtryck som påstås finnas. Och det kan jag berätta, att det gör faktiskt väldigt ont att höra det. Jag blir ledsen och nedstämd av att hela tiden utmålas som ett problem. För man har också känslor. Vi mår också dåligt av att hatas. Vi har också fått också kämpa för att komma någonvart. Vi kan också känna oss kränkta. Inte för att någon bryr sig.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,

13 juli 2015

Vad är det för fel på hantverkare?

Jag har problem med min lägenhet, och hyresvärden anlitar hantverkare för att ordna till detta. Detta är dock lättare sagt än gjort. Hantverkarna kommer inte på utsatt tid. De glömmer bort att jag finns. Jag har fått påminna dem om att göra klart jobbet, eftersom de inte slutförde det när dom var har. Det finns ingen som helst kommunikation från deras sida. Det hela hade i princip kunna utföras på några timmar. Nu har det tagit månader istället. Men detta tycks vara attityden man får räkna med när man har att göra med hantverkare. Några fler exempel:
  • På jobbet tröttnade jag på att toalettdörrarna inte hade någon indikering på om det var upptaget eller inte. Jag öppnade upp låsen för att se om jag kunde stoppa in en rödmålad pappersbit eller liknande för att fixa problemet. Döm om min förvåning när jag inser att det faktiskt redan sitter en indikatorskiva inuti låset. Problemet är att hantverkarna som renoverat lokalen satt låset upp-och-ner och inte bemödat sig att vända skivan rätt.
  • Bekanta till mig skulle renovera badrummet. En hantverkaren satte dig kromade vattenledningar och behövde spänna något på dessa. Detta gjorde han genom att använda sin polygriptång rakt på de kromade rören. Du kan säkert tänka dig vilka härliga märken detta lämnade efter sig.
  • När sedan kaklet skulle läggas blandade en annan hantverkare pulvret till fogmassan med vatten. Han gjorde detta i deras garage som han hade tillgång till. Garaget som används som förråd var fyllt av saker, och allt i garaget blev såklart täckt av ett tjock lager byggdamm. Varför han inte tog några steg och gjorde det i trädgården kan man ju fråga sig.
Det tycks finnas ett ointresse bland hantverkare att göra ett bra jobb. Man bryr sig inte om resultatet, om detaljerna. Man bryr sig inte om att det är någon som ska leva med det dom gör. Allt som gäller är att utföra minsta möjliga arbetsinsats så snabbt som möjligt. Ta pengarna och stick, du kommer ända aldrig tillbaka hit. Jag är övertygad om att det inte handlar om okunskap. De kan göra ett bra om om de hade velat. Det är bara att de rent ut sagt skiter i det.

Jag vet inte varför det är så här. Är det så att yrket lockar till sig en viss typ av människor, typ skoltrötta killar som redan är halvvärstingar? Är det för att så många är egenföretagare och inte har en övervakande chef att svara upp till? Är det jargongen i yrket? Är det för att det är så gott om uppdrag i branschen att man inte riskerar något även om man får dåligt rykte? Jag är medveten om att jag generaliserar ganska friskt här, men något är fel. För det är ju så här det ser ut.

Mina bekanta hade turen att en av hantverkarna faktiskt var ett guldkorn. Både trevligt, duktigt och nogrann. Han har sedan dess fått många uppdrag av dem. För det lönar sig faktiskt att göra ett bra jobb.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , ,

02 juli 2015

Bland skräckfilmer och kulturkoftor

Häromdagen såg jag en skräckfilm vid namn It Follows. Jag hade inga som helst förväntningar, och det brukar vara bästa förutsättningen för att uppskatta en film. Om du gillar skräckfilmer kan jag rekommendera denna. Det är en ganska långsam, stämningsfull film. Mer psykologisk skräck än "bu!" skräck. Musiken är värd ett omnämnande också. Som alla bra skräckfilmer har den en egen gimmick. I detta fallet handlar det om "något" som förföljer och dödar en viss person. Personen kan passa vidare förföljelsen genom att ha sex med en annan person. Men om denna person dör återgår den föregående personen till att bli den förföljda.

Efter att ha sett filmen läste jag lite om den på Wikipedia. Det visade sig att även kritikerna gillade filmen. Men inte nödvändigtvis av samma anledning som jag.  De hade snöat in på att försöka tolka filmens gimmick. Bland annat sågs detta som en metafor för sexuellt överförbara sjukdomar.

Detta är typiskt kulturkritiker. Det räcker inte att uppskatta ett verk för vad det är. Det måste tolkas på något "smart" sätt. Det är såklart ett elitistiskt beteende. Man simmar runt i sin lilla damm bland andra kulturkoftor och tycker att man de smartaste, mest upplysta och civiliserade personerna på jorden. Utanför är det dock inte många som egentligen bryr sig.

Och tänk om det är så, att upphovsmakaren faktiskt inte har några tema eller underförstådda budskap. Tänk om denne bara ville göra en bra film, måla en fin tavla eller skriva en rolig bok? Måste man verkligen tolka ett verk för att kunna uppskatta det? Måste det vara flerbottnat för att vara bra? Vore Mona Lisa en sämre tavla om det visade sig att Da Vinci bara målade ett porträtt lite snabbt och inte tänkte mycket mer på det?

Själv uppskattade jag It Follows för det den var. En lagom läskig skräckfilm med en kul gimmick. Varför kan det inte röcka med det?

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , ,

09 juni 2015

En positivt sida av näthatet

Näthat har seglat upp på agendan den senaste tiden. Bra så. Det behöver uppmärksammas. Själv förstår jag inte poängen med näthat. Om jag inte håller med en persons åsikter försöker jag lägga fram sakliga argument. Det finns liksom inget att vinna med att gå till angrepp med helt irrelevanta anklagelser och personliga förolämpningar. Men det är jag det.

Att tillgripa hat på detta sätt tyder på bristande förmåga att argumentera och självbehärskning. Det är misstänkt likt de personer som blir våldsamma när de blir arga eller inte får som de vill. Allt för att tysta motståndaren med alla medel. Fegt.

Det har kommit ett flertal  rapporter om att högskolestudenter försämrats i förmågan att uttrycka sig själva i text. Den typiska studenten idag lever i en uppkopplad värld där allt ska ske på direkten. Deras internetupplevelse är dessutom inlidad i en bubbla av personifierat innehåll, där de tenderar att serveras innehåll som bekräftar det dom redan tycker om. Vidare är det idag jaget och självförvekligande som tycks vara viktigast bland unga människor. När något inte går som vi vill har vi lärt oss att känna oss kränkta. Detta ger ett liv med minimalt motstånd. Så när motstånd kommer är dessa människor troligtvis oförberedda och klarar inte av att försvara sig rationellt, utan tar till okvädningsord och våld. Bara en spekulation från min sida såklart, men kanske inte helt osannolikt att det hänger samman?

Jag tror dock att det finns en positiv sida med näthatet. En möjliggörare för näthatet är såklart enkeltheten att uttrycka sig på internet, speciellt i kombination med anonymitet. Det är sannolikt att näthatet bara är en förlängning av hat i allmänhet. Att detta hat är något som redan fanns (mobbing tex), bara att internet lyft fram det och åskådliggjort det på ett nytt och mycket tydligare sätt än tidigare. Att det är ett mänsklig eller samhälleligt fenomen. Det positiva med detta är att näthatet lyft upp detta hat på agendan, och att vi nu får en bättre insikt i det. Det är en bra grund för att kunna bekämpa det.

Hur ska man slå tillbaka mot näthatet om man själv utsätts för det då? Jag menar att näthat är ett tecken på svaghet. Och jag tror att den som inte accepterar hatet utan istället går till motangrepp med rationella argument har goda chanser att "vinna".

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,

06 maj 2015

Jag: en barnpornograf

Idag har var och varannan unge en mobiltelefon med högupplöst kamera. Det är självklart och fullt naturligt att de kommer använda denna till att ta bilder på sig själva och sina könsorgan. För dem som nått puberteten kommer bilderna troligtvis skickas till deras partners, eller så tar de bilder tillsammans med varandra. Som jag förstår det är dessa bilder lagliga fram tills dess att vederbörande fyller 18, varefter de kommer vara olagliga att inneha.

Ska dessa bilder verkligen vara olagliga? Det är lätt att känna avsky när man hör talas om barnpornografi och de övergrepp som begås i dess namn. Men bilderna vi nu pratar om är ju inte ett resultat av ett övergrepp. Om vi förutsätter att bilderna verkligen är helt frivilligt tagna tycker jag nog att personen i fråga äger sina egna bilder och då även rätten att använda dessa som den vill. Det skulle innebära att om personen vill publicera bilderna på något vis hade det också vara ok. Skulle detta vara så farligt?

Om jag tittar på mig själv så kan jag konstatera att om jag hade haft sexualiserade bilder på en ung mig själv, tagna av mig själv utan tvång, så hade jag nog tyckt det var ganska häftigt och lite eggande att titta tillbaka på dem. Det är inte heller osannolikt att jag hade kunnat tänka mig att publicerat anonymiserade versioner av bilderna. Faktum är att jag har bilder på mig själv som onanerande sjuttonåring, och dessa bilder har jag även spritt. Tekniskt sett torde dessa  dessa bilder vara olagliga, men det framgår inte av bilderna att det skulle vara en blott sjuttonårig snopp, och de är inte heller spridda i det syftet. Men bilderna finns i min dator, så ur lagens synvinkel är jag tekniskt sett förmodligen skyldig till barnpornografibrott.

Rent principiellt tycker jag nog att alla äger sin kropp och gör som de vill med den. Om en vuxen person sprider bilder på sig själv som underårig har jag svårt för att säga stopp. Jag har också svårt att se varför det skulle vara olagligt att inneha en sådan bild. Jag är såklart medveten om att det i verkligheten kan finna ganska många komplikationer kring hur bilder är tagna och varför man väljer att sprida bilder. Kanske finns det någon tredje part som påverkat ett sådant beslut. Men som mitt eget fall visar är det inte orimligt att personer faktiskt själva kan vilja sprida sådant material.

En bieffekt av att tillåta distribution av egna bilder är möjligheten till en laglig marknad för bilder av underåriga. Vi kan konstatera att det finns en efterfrågan på sådana bilder. Onekligen låter det bättre att tillåta innehav av frivilligt publicerade bilder, istället för att "tvinga" fram en svart marknad och alla övergrepp som följer med detta, hur osmakligt det än kan låta. (Huruvida detta skulle vara tillräckligt för att mätta behovet kan jag inte svara på. Inte heller om innehav ökar (eller minskar?) risken för att begå övergrepp.)

Det är inga enkla frågor det handlar om. Men alla dessa bilder som produceras i dagsläget är ett problem som jag tror att vi kommer behöva konfrontera inom en snar framtid, när dagens barn vuxit upp.


Intressant? Andra bloggar om: , , , , , ,

19 april 2015

Återbetalbar begravningsavgift?

Alla Svenskar betalar begravningsavgift, oavsett religiös tillhörighet. Avgiften bekostar bland annat gravplats, kremering, begravningsceremoni, förvaltning av begravningsplatser mm. Nu är saken den att jag inte vill ha något av ovanstående. Inte ens placering i en minneslund. Jag skulle föredra att bara försvinna. Alternativt skulle jag kunna tänka mig att förmultna i naturen eller liknande, och på så vis återgå till kretsloppet. Det senare faller dock inte inom ramen för vad som skulle vara tillåtet i förmyndarsverige. I alla fall kan jag konstatera att mina önskemål sannolikt inte skulle kosta motsvarande det jag betalt in i begravningsavgift. Trots detta måste jag betala in full avgift. Nu går det att argumentera att jag kan komma att ända mig i framtiden, så det är väl bara att acceptera denna avgift. Men. Om det visar sig att jag faktiskt inte ville ha en begravning eller annat kostsamt, är det då inte rimligt att de pengar jag betalt in under min livstid går tillbaka till mig? Exempelvis genom möjlighet att donera överskottet till välgörande ändamål? Det blir trots allt en ganska ansenlig summa efter ett yrkesliv. I mitt tycke vore det ett fint avslut.

Intressant? Andra bloggar om: , ,

05 april 2015

SD och näthatet

Sverigedemokraterna är ju ökända för sina hatiska inlägg på nätet. Jag har ingen sympati för dem som uttrycker sig på det viset. Men är det egentligen så konstigt? För SD är ju inte själva särskilt älskade. Tvärtom, alla hatar SD och det är helt i sin ordning att uttrycka detta. Även om etablissemanget inte använder sig av typiskt näthat i sin kamp mot SD så är det inte precis några fina ord som uttrycks. Så de som sympatiserar med SD lever i en värld där alla är emot dem. Är det då så konstigt att de själva tar till hat för att trycka ner sina motståndare? Sen när bekämpades hat bäst med hat och utfrysning? Och hur bra har det hindrat SDs framfart hittills?







Intressant? Andra bloggar om: , , ,

03 april 2015

Hjälpa här eller där - ur ett etisk perspektiv

SD får kritik för de mesta dom tycker. Vissa saker är berättigade, andra kan man undra över om det snarare handlar om en ren principsak att vara mot SD. En sak som SD föreslagit men som skjutits ner av det övriga etablisemanget är att premiera flyktinghjälp och bistånd på plats snarare än att ta emot flyktingar här i Sverige. Det går såklart i linje med SDs vilja att minska invandringen till Sverige, men jag tycker ändå att det kan vara värt att reflektera över saken som sådan.

Låt oss börja med att konstatera att bistånd och invandring kostar pengar, och att pengar är en ändlig vara. Således måste vi välja hur pengarna som finns ska fördelas. Hur använder man då pengar på bästa sätt i denna fråga? Det enda etiskt hållbara jag kan komma på är den utilitaristiska hållningen att minimera det mänskliga lidandet. Ju fler människor vi kan hjälpa, desto bättre använder vi våra begränsade resurser.

Sverige är ett dyrt land att leva i. Vi har också mycket höga krav på levnadsstandard, rättssäkerhet osv. Att ta emot en (1) flykting, ge denne mat och husrum, utbildning, integrationshjälp osv är en kostsam affär. Om man funderar på vad det kostar att ha en asylsökande på ett Svensk flyktingboende ett dygn och jämför med hur många skålar ris och flaskor rent vatten detta skulle kunna bekosta istället tycker jag det är svårt att motivera att lägga så mycket pengar på en enda person i Sverige. Att hjälpa på plats, förutsatt att hjälpen verkligen kommer fram och används på rätt sätt, har potential att minska så mycket mer lidande. Samtidigt har vi också möjlighet att hjälpa med utbildning och annan uppbyggnad av landet så att det i slutändan inte behöver hjälp utifrån.

Även om i Sverige flyktingmottagande slutändan går med ekonomiskt plus, som ibland görs gällande, ligger detta relativt långt in i framtiden. Är det verkligen etiskt att fokusera på att hjälpa ett fåtal personer under lång tid när så många fler lider redan idag?

Många av dom som flyr till Sverige sägs vara högutbildade, vilket framhålls som något positivt. För Sverige kanske, men det innebär ju i så fall att vi i princip snor utbildade människor från dessa länder. Om det är något som behövs för att lyfta ett land ur fattigdom så är det ju just högutbildade människor. Borde det inte vara bättre att då hjälpa på plats så att dessa människor stannar kvar och kan bidra till sina egna länders förbättrande?

Väger man samman allt detta tycker jag det är svårt att ur etiskt synvinkel motivera varför inte huvuddelen av pengarna avsatta till bistånd och flyktingpolitik ska användas på plats snarare än här. Sedan är såklart frågan om det går att väga dessa två mot varandra? En flykting som tagit sig till Sverige måste givetvis få hjälp. Kanske kan man dock minska behovet av att fly från början genom att öka hjälpen på plats?

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , ,

02 mars 2015

Com Hem måste vara bakom flötet

Com Hem verkar ha sett ut mig som några slags bombmatta för deras reklamkampanjer. Dom har skickat reklam och ringt mig i flera år, men tycks inte fatta att jag inte är intresserad. Än värre, deras reklam är i mitt tycke lagvidrig då jag inte är, eller har varit kund hos dem. Förvisso bodde jag i en lägenhet med kabel-TV från Com Hem. Men eftersom var något som hyresvärden valt och jag inte kunde påverka själv är det tveksamt om man kunde räkna mig som kund.

Man skulle ju kunna tänka sig att dom har lite koll på förutsättningarna hos dem som de försöker pracka på sitt bredband. Själv tycker dom väl att deras erbjudande är superbra. Det är bara det att i lägenheten ingick 1GBit (1000 MBit) bredband i hyran. Det är dubbelt så mycket som Com Hems snabbaste erbjudande, vilket inte precis är gratis. Så det finns ingen som helst poäng för dom som bor i det huset att byta till Com Hem.

Notera att jag skrev bodde. Att jag sedan ett bra tag tillbaka flyttat och nu bor i en lägenhet helt utan koppling till Com Hem tycks inte beröra dem, utan dom fortsätter vara på mig. Det komiska är att dom inte ens kan leverera bredband hem till mig (eftersom Telia har en deal med hyresvärden och fått något slags monopol i huset). En gång när dom ringde upp försökte jag förklara att jag flyttat, varpå försäljaren insisterade på att få min nya adress. Trots att jag redan då var säker på att de inte kunde leverera bredband lät jag dom få min nya adress, så att dom något snopet fick konstatera att dom mycket riktigt inte kunde leverera bredband till mig. Nu kunde man ju tro att dom efter detta skulle  1) förstå att jag flyttat, och 2) inse att jag var inte kunde bli kund hos dem, och således gjort någon liten anteckning om detta. Men icke. En vecka senare ringde dom igen. Suck...

Intressant? Andra bloggar om: , , ,