04 januari 2018

Medborgarlön riskerar slå ut samhällets svagaste

I ett samhälle utan skyddsnät blir medborgarna tvingade att söka arbete för att få pengar till livets nödvändigheter. Det låter hårt, men har faktiskt vissa fördelar också. Det tvingar människor att aktivera sig. Det tvingar människor att komma ut i sociala sammanhang där man måste umgås med andra människor. Människan är trots allt ett socialt djur. Vi behöver umgås. Vi behöver aktivera oss. Mycket av de psykiska åkommorna vi ser idag hänger ihop med detta, liksom mycket av problemen med att integrera att invandrare.

Medborgarlön har ett nobelt syfte, men det finns stor risk att det kommer förvärra situationen för ett antal människotyper. Tänk de som redan idag helst sitter inne och spelar dataspel. Eller de som håller sig inne p.g.a. ångest eller depression. Det är människor som i högsta grad behöver komma ut och aktivera sig. Med en medborgarlön försvinner det sista incitamentet att söka sig ut.

Människan är ett socialt djur, men också duktiga på att undvika det uppfattat  obekväma och tråkiga. Tyvärr vinner unvikandebeteendet ofta, vilket kan ha förödande effekter. Medborgarlön riskerar göda detta beteende och ytterligare förvärra situationen för dessa redan svaga personer.

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

26 december 2017

Jämställt bilkörande?

Då och då kommer de rapporter om att män fortfarande kör bilen när familjen ska åka någonstans, vilket förklaras med att det är ett arv från förr. Som att det skulle vara någon slags jämställdhetsmarkör. Jag kan se två aspekter som slår sönder detta argument.

För det första är det sannolikt så att män i större utsträckning är kvinnor tycker att det är roligt att köra bil. Om det är så, att ena parten faktiskt tycker om att köra bil, känns det inte som ett särskilt svårt val att göra.

Själv tycker jag det är måttligt roligt att köra. Är det inte trevligare att sitta bredvid och njuta at naturen som susar förbi. När man kör missar man ju detta eftersom man måste fokusera på trafiken (vilket iofs kan vara meditativt i sig själv). Att inte köra ger möjlighet till långa stunder då man kan fokusera på andra sysselsättningar. Läsa en bok, fibbla med mobilen, prata med barnen, osv.

Att läsa in patriarkala strukturer i detta är att underskatta kvinnors fria vilja. För även om det finns ett förflutet där män plats bakom ratten grundade sig i strukturer, och män fortfarande kör mest, tror jag att kvinnor helt enkelt gör ett medvetet val och hellre ägnar sig åt sådant de ser som meningsfullt och stimulerande.

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

03 december 2017

Mångkultur Kräver En Gemensam Grund

Läser man företagsekonomi är det tydligt att en viktig framgångsfaktor är företagskulturen. Alla medarbetare måste dela dess värderingar och arbeta mot samma mål. Först när detta är uppfyllt kan enskilda medarbetares unika egenskaper och kultur ge bredd och ytterligare förstärka företagets konkurrenskraft. Om det däremot skulle skapas fraktioner inom företag, som inte vill samma sak och kämpar för sin egen sak, inser de flesta att det riskerar skada företaget.

Det borde inte vara särskilt utmanande att påstå att samma principer gäller för de flesta samlingar av människor, från familjen till samhället som helhet. Inte i Sverige dock. Här omfamnas mångkulturen, till sådan grad att det fattats riksdagsbeslut om det. Detta vurmande för mångkultur sker dock helt okritiskt. Förmodligen för att det är tabu att uttrycka åsikter som kan uppfattas som kränkande eller negativa för människogrupper. För även om det kan finnas positiva saker med mångkultur så krävs det en gemensam, grundläggande kultur i botten för att det ska fungera och ge dessa positiva effekter som det pratas om.

Det välfärdssamhället vi byggt upp i Sverige under lång tid bygger på vår gemensamma kultur. Om vi vill att det Svenska samhället även fortsättningsvis ska tillhandahålla högklassig välfärd, behöver vi också en gemensam kultur. För om inte alla delar de grundläggande värderingarna kommer det inte fungera. Då kommer välfärden ätas upp inifrån tills att den brister.

Det handlar inte om att ta människors egna kultur från dem. Men för att lyckas som samhälle måste vi jobba tillsammans mot ett gemensamt mål. Då måste vi också lägga ifrån oss våra personliga åsikter och anamma de gemensamma värderingarna. Den personliga kulturen och dess värderingarna håller vi främst för oss själva, i den privata sfären. Det går dock inte att helt stänga ute den personliga kulturen, och det ska vi inte heller. Det är när den får sippra fram och komplettera det gemensamma som mångkulturen kan bli en vinnare. Precis som i företagsvärlden.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,

12 november 2017

Jag vill vara en Kramare

Minimalism: A Documentary About the Important Things är en film jag kan rekommendera alla att se. Kanske kan den fungera som en ögonöppnare för ett sundare liv? För mig som redan eftersträvar ett minimalistiskt leverne innehöll filmen dock inte så mycket nytt. Men en sak fastnade.

I filmen åker huvudpersonerna (The Minimalists) runt och föreläser om sin bok och livsstil. De träffar mycket folk på vägen, och som brukligt är räcker dessa fram handen för att hälsa. Men då säger huvudpersonerna istället "Nah, I'm a hugger" och hälsar därefter på dessa (helt okända) människorna med en vänskaplig kram.

Jag önskar att jag hade modet att vara en Kramare. I dagens egocentriska och kalla samhälle är jar tyvärr rädd för att det snarare hade uppfattats som stötande än vänskapligt. Det är tråkigt, för om det är något vi behöver mer av är det gemenskap, öppenhet och värme.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , ,

08 oktober 2017

Mysteriet Sverigedemokraterna

Proffstyckarna är förbluffade. Det tycks kvitta hur många skandaler Sverigedemokraterna drabbas av, väljarna flyr ändå inte. Tvärtom, partiet ser ut att kunna sluta som Sveriges näst största i valet nästa år. Hur kan det komma sig, varför accepterar väljarna detta parti?

Det är väl egentligen ganska uppenbart. Man röstar inte på partimedlemmarna, utan på partipolitiken.
Och är det egentligen så dåligt?

För att vända på det, är det bättre att rösta på personerna än på politiken? Är det så bra att nästan bara personer med fallenhet för att stå i rampljuset, ofta groomade i ungdomsförbunden, ska ha en chans att bli politiker?

På sätt och vis kan man se något positivt i Sverigedemokraterna ur denna synvinkel. Att förd politik lockar och engagerar. Och det är synd att övriga partier inte klarar detta.

Nu är ju SD i det närmsta att uppfatta som ett enfrågeparti. Man röstar på dem för att göra sin röst hörd i just invandringsfrågan. Att en femtedel av befolkningen tycker en enskild fråga är så viktig att man är beredd att rösta på ett enfrågeparti är i sig uppseendeväckande. Det är dessutom rimligt att det finns en ansenligt mängd därute som även dem håller med i just denna fråga, men inte vill rösta på SD bara för en enskild fråga.

Det kan bara ses som ett misslyckande från övriga partier att man inte lyckats hantera denna fråga, och man inte lyckas engagera mer folk med sin politik.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,

11 september 2017

Svenska Kyrkan väljer. Men inte den etiska vägen.

Svenska Kyrkan har val. I sedvanlig ordning tummar man på etiken och skickar ut information on valet till ALLA Svenska hushåll. Trots att det finns ett tydligt medlemsregister att tillgå, och att man numera "bara" organiserar drygt 60 procent av Svenska folket, så väljer man att göra på detta vis. Dåligt!

På tal om medlemmar, så kablas det just nu ut att det strömmar in nya medlemmar i kyrkan med anledning av valet. Hela "900 personer blev medlemmar i augusti, nästan 400 fler än samma månad förra året"! Samtidigt kan vi konstatera att 86000 personer gick ur kyrkan förra året. Visst ska man se det ljusa i saker och ting, men detta är bara ett skrattretande försök att få mediauppmärksamhet.

Jag undrar för övrigt om det det inte kommer en backlash denna månad. För när röstkortet dimper ner i brevlådan blir det en påminnelse om att man är medlem i en organisation man inte bryr sig om, och det som till slut får en att lossa tummarna och skicka in begäran om utträde. Man kan ju hoppas :-)

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

03 augusti 2017

Jag kan INTE ha roligt utan alkohol

Egentligen har jag inget emot nykterister. Alla får lov att leva sina liv som de själva känner. Vad jag dock har svårt för är den attityd som vissa har. Det är uppenbart att man ser sig som moraliskt överlägsen. Man har kommit till en insikt som inte alla andra har. Ofta vill man försöka konvertera sin omgivning. Likheterna med religiösa är slående.

Ett tydligt exempel på detta är standardfrasen "jag kan ha roligt utan alkohol". Det ligger en dömande underton i detta. Varför måste ni andra förvränga era sinnen för att kunna ha roligt? Det är någon som ser sig som bättre än andra som säger så. Det är väl jättebra om du kan ha roligt utan sprit. Men vi andra, som uppskattar smaken, det social umgänget och såklart även berusningen, låt oss dricka utan dömande pikar.

Vi ska inte heller glömma alla dem vars personlighet faktiskt gör det väldigt svårt att "ha roligt" utan alkohol. Alkohol, och även själva drickandet (att fingra på en ölflaska eller sippa från ett vinglas) är ett social smörjmedel. Detta underlättar för många att delta i sociala sammanhang. Det låter kanske tragiskt att höra, speciellt för dem som är naturligt sociala och glada. Men alla är tyvärr inte födda med samma sinne.

Många tycks se likhetstecken mellan alkohol och att vara kraftigt berusad. Men det handlar inte om att supa sig full, utan om att alkohol och kulturen runt omkring faktiskt är väldigt betydelsefull för många. Det tar fram viktiga sidor av vad det är att vara det social däggdjur som vi faktiskt är.

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

03 juli 2017

Offentlig upphandling ett recept på misslyckande

Det händer att jag hjälper till i periferin med att processen att lägga anbud på offentliga upphandlingar. Det är inte roligt. Låt mig berätta lite om hur det går till.

Den offentliga verksamheten sammanställer en kravlista med skall- och börkrav. Intressenter måste uppfylla alla skallkrav, medan uppfyllda börkrav ger "bonuspoäng". Så det gäller alltså att ens produkt, tjänst eller system uppfyller så mycket som möjligt av dessa krav. Vanligtvis klarar man inte detta, i alla fall inte till ett rimligt pris. Kom ihåg att billigast vinner. Att ljuga och påstå att din produkt faktiskt klarar något som den inte gör är dock inte smart, då det kan leda till dryga skadestånd.

Det är då det gäller att vara kreativ. Varenda ord i upphandlingsunderlaget synas. Det handlar inte om att försöka förstå vad dom egentligen vill ha, utan om att försöka tolka det på ett sätt som är till ens egen fördel. Är kraven otydligt uppställda tolkas det på billigaste möjliga sätt. Kan ett ord betyda flera saker? Finns det krav som är orimliga eller rent av omöjliga att uppfylla? Chansa på att det går att förhandla bort i efterhand!

Ibland kan det vara uppenbart vad som åsyftas med ett krav, men beställaren har uttryckt sig lite vagt och kravet låter sig således tolkas på ett sätt som vi är fullt medvetna om att det inte kommer uppfylla verksamhetsmålet. Det skiter vi i, för i detta läge handlar det bara om att pressa priset och kunna presentera ett lösningsförslag som tekniskt sett uppfyller alla krav.

Skulle man vinna upphandlingen börjar sedan en period fyllt med förhandling. Man presenterar sitt lösningsförslag som givetvis ratas då det inte var det dom efterfrågade. Då tar man fram kravlistan och visar på vad dom (tekniskt) skrivit att dom vill ha. Men det är klart, om dom betalar mer kan dom ju få det dom egentligen vill ha istället! Vidare försöker man så långt det går att förhandla bort alla (i vårt tycke) orimliga krav, eller saker som vi egentligen inte vill göra men skrev att vi kunde göra för att det var uppställt som ett krav.

I slutändan får den offentliga verksamheten en halvtaskig lösning som inte alls motsvarar det dom egentligen vill ha. Förmodligen blev det även dyrare än vad som framgick av det vinnande budet. Och risken att råka ut för mindre nogräknad företag som bluffade om sina förmågor är uppenbar.

Eftersom regelverket är som det är, är möjligheten för det offentliga att verkligen få de prisvärda och funktionsdugliga lösningar de förtjänar, minimal. Man kan fråga sig om systemet med offentlig upphandling, vars intentioner givetvis är sunda, egentligen mest leder till bortslösade skattekronor på mer eller mindre dåliga lösningar?

Och för mig, som faktiskt vill leverera högkvalitativa lösningar som matchar organisationers behov, går offentligen upphandlingar helt emot det jag står för.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

07 juni 2017

Högutbildning inte lösningen på allt

I dagens Sverige ska alla vara högutbildade och vi ska konkurrera med kunskap. Att vara högutbildad innebär att man är mer eller mindre specialist inom sitt område. Men för att verkligen kunna utnyttja denna specialiserade arbetskraft måste dessa personer fokusera på sitt område och offra mer vardagliga sysslor. Om en högutbildad måste städa eller göra andra "enkla jobb", går dennes tid åt till något som tar tid från det som personen är specialist på. I förlängningen går detta ut över sveriges konkurrenskraft internationellt sett. Att någon städar åt en högutbildad utnyttjar den samlade kompetensen bättre än att alla "tar hand om sin egen skit".

Högre utbildning framhålls ofta som lösningen på allt, men jag tycker att detta mantra behöver ifrågasättas en aning. Målet att "alla" bör utbilda sig skulle leda till ett väldigt resursslöseri genom att högutbildade tvingades ägna sin tid åt enklare jobb, som ju faktiskt måste göras. Det är därför inget fel på enkla jobb. De utgör en viktig samhällsfunktion och det är väldigt tråkigt att yrken som dessa dras med dåligt rykte. Speciellt tråkigt är att vänstern tenderar att nedvärderar dessa yrken genom att t.ex. kalla städning för pigjobb. Det som behövs är att lyfta städning och andra "lågstatusyrken" som något som faktiskt bidrar till helheten och därmed Sveriges framgångar.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , ,

08 maj 2017

Skolans barnaga fortgår på gympalektionerna

I princip ingen svensk skulle idag svara jakande på frågan "ska fysisk bestraffning vara tillåtet i skolan". Gott så. Men jag tänker tillbaka på min egen skolgång och de fruktade gymnastiklektionerna. För den som saknar kondition vill jag påstå att det är en slags fysisk bestraffning att tvingas springa på skolgympan. För det är ju inte så att barnen kan välja om dom vill springa eller inte. Alla ska med. Och även om det teoretiskt är möjligt att slippa springa är det inte många barn som skulle våga ställa sig upp mot idrottsläraren och säga att den inte vill vara med. Vidare, vem har inte fått en fotboll i ansiktet, blivit omkulltacklad eller på andra sätt faktiskt skadats mer eller mindre. Det kanske ingår i dessa sporter, men för den som saknar fysik, motivation och talang är det måttligt kul. Gympalektionerna är den sista bastionen i svensk skola där vuxna utdelar fysisk smärta till barnen. Det är en plats där medfödda egenskaper bedöms utifrån en idealmänniska. En plats där det är naturligt att dela in människor i a- och b-lag. Det är inte hälsosamt.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , ,