28 april 2007

Jag är ingen man enligt Dressmann...

Appropå Enligt Min Humla, som skriver bra om Aftonbladet och deras kritik mot H&M m.fl. eftersom dom har mage att sälja kläder till småväxta kvinnor, så kom jag att tänka på Dressmann. Jag gillar Dressmann. Dom har snygga kläder till bra priser. Det är bara ett problem. Jag är för liten. Framförallt är min midja för smal. För alla deras byxor finns endast i storlekar som är för stora för mig. Bälte är min räddning, men jag önskar att jag kunde hitta ett par byxor som sitter bra av sig själva. Intressant nog så har dom desto större storlekar, upp till XXXL (yikes!). Men för smala killar är det alltså stopp. Alla minns väl deras slogan "direkt till alla män". Jag är tydligen ingen man enligt dom...

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , ,

15 april 2007

Är anonyma bloggares åsikter mindre värda?

Häromdagen läste jag bland kommentarerna på Roger Jönssons blogg. En person vid namn Sture Nilsson uttryckte där sin förfasan över att vissa personer inte skriver under med sitt riktiga namn. Sådana ska rensas bort enligt Sture. (Tydligen räcker det inte med att bara skriva under med sitt riktiga namn, utan man ska helst också ha ett "normalt" namn. Som Jönsson eller Nilsson antar jag. C.L.K. Arquette duger i alla fall inte enligt Sture...)

Jag tillhör själv dom som bloggar anonymt. Det finns framförallt två anledningar till detta:

  • Det ger mig frihet att skriva vad jag verkligen tycker utan att behöva oroa mig. Jag är nämligen en feg jävel som sällan har mod nog att uttrycka mina åsikter, varken i riktiga livet eller på nätet. Men åsikter har jag. Och anomymiteten ger mig den trygghet som krävs för att jag ska våga delta i debatten.
  • För det andra ger det mig möjlighet att prata om privata saker som jag inte vill ska associeras med mitt namn. Sjukdomstillstånd och sexliv är saker som dom flesta helst bloggar om anonymt. Jag vill inte begränsa mig i ämnesval, men jag vill inte heller att tex framtida arbetsgivare ska kunna surfa in på mig blogg och läsa om mina sjukdomar...

Det stora frågan är om mina åsikter är mindre värda än dom som undertecknar med sitt riktiga namn? Det tycker inte jag. Visst är det respekt till alla som bloggar med riktiga namn, men jag värderar anonyma bloggare lika högt. Och jag tycker att alla ska få chansen att säga vad dom tycker.

Om jag inte hade kunnat bloggat anonymt hade jag aldrig gjort det. Jag är mycket glad att jag började. För jag upplever det som väldigt nyttigt att skriva av sig sina tankar. Det lättar på trycket i min ständigt ältande hjärna. När man tycker till måste man också veta vad man tycker. Innan jag blev Biggles kunde jag inte definiera mig själv i form av ideologier. Jag visste nog egentligen inte vad jag tyckte om någonting. Nu vet jag mer, och jag lär mig nytt varje dag, både av att skriva själv och av att läsa och delta i debatten på andra sidor.

Det har alltså inneburit en kraftig personlighetsutveckling för mig att blogga. Det hoppas jag att andra får uppleva också. Med eller utan sitt riktiga namn.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , ,

14 april 2007

Äkta eller imaginär jämställdhet?

Många vänsterfeminister är helt sålda på idén om kvotering och lagstiftning för att nå målet om ett jämställt samhälle. Men vad är det för sorts jämställdhet detta leder till egentligen?

Tänk dig att du bor i ett land där det är lag på att vara religiös. Du kan säga att du är religiös och låtsas att du ber. Men du är inte religiös bara för att du påstår att du är det. Man måste tro på riktigt. Tron ska komma djupt innifrån. Så även om alla i landet påstår sig vara religiösa, finns det säkerligen stora grupper för vilka religionen bara är en påtvingad fasad.

Samma sak gäller jämställdhet. Vi kan kvotera in kvinnor i styrelser. Vi kan använda lagarna för att tvinga fram jämnlika löner och jämställdhetsplaner hos företagen. Men så länge det inte sker naturligt är vi inte jämnställda. Det blir en imaginär jämställdhet som ser bra ut på pappret men som inte stämmer med verkligheten och som inte för samhället frammåt.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,

13 april 2007

Ett straff som känns

Jag missade Uppdrag Granskning när dom tog upp fallet Louise, men har i efterhand läst om det i tidningarna, och det är en hemsk historia som målas upp. Jag kan inte förstår hur man kan låta det gå så långt? Jag undrar hur dom ansvariga kan leva med sig själva, med vetskapen att dom kunnat förhindra detta hemska öde?

Min reaktion är att dom ansvariga måste straffas. Men hur? En påtvingad ursäkt räcker inte och fängelse eller böter är meningslösa straff. Jag skulle vilja att dom får möta Louise, öga mot öga, och att hon sedan berättar sin historia. Berätta hur det känns att sitta inlåst i en iskall bil. Berätta hur det känns att bli våldtagen av sin egen far. Berätta allt. Och bind fast åhörarna så att dom inte springer därifrån! Se hur tårarna börjar rinna och ansiktsuttrycken förvrids. För jag har svårt att tänka mig en mer känslofylld upplevelse. Att tvingas konfronteras med vad man åstadkommit med sin flathet. Det skulle vara en upplevelse som sätter sig i den djupaste själen och kommer stanna kvar resten av livet. Det skulle vara ett riktigt straff. Ett straff som känns!

Till slut vill jag önska Louise lycka till och hoppas att du får ett gott liv i framtiden trots det som hänt.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,

06 april 2007

Svenska Kyrkan borde vara Opt-In

7 miljoner Svenskar lär vara medlem i Svenska Kyrkan. Inte så konstigt med tanke på att det inte var länge sedan alla Svenskar tvångsanslöts. Numera är staten och SvK åtskilda, men SvK åtnjuter fortfarande många privilegier.

Just det stora medlemsantalet gör att SvK anser sig ha stor uppbackning för sina åsikter. Men hur många av dessa 7 miljoner ställer sig egentligen bakom det kyrkan står för? Hur många är aktivt religiösa och så engagerade som man bör vara för att vara med i en förening, av något slag?

Jag anser att Svenska Kyrkan borde gör upp med sitt förflutna och köra en opt-in kampanj. Skicka ut brev till alla medlemmar och informera om att medlemskapet kommer sluta gälla om man inte skriver på och returnerar brevet. Ge information om varför man ska vara med, vad man får och vad det kostar.

Detta skulle ge en mer rättvis bild av församlingen och dess storlek, och man skulle bli mer trovärdig i debatten. Om man tror på sig själv och sitt budskap borde det inte vara något att frukta...

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

Läs även Blogges utmärkta inlägg om Svenska Kyrkan!