Ett straff som känns

Jag missade Uppdrag Granskning när dom tog upp fallet Louise, men har i efterhand läst om det i tidningarna, och det är en hemsk historia som målas upp. Jag kan inte förstår hur man kan låta det gå så långt? Jag undrar hur dom ansvariga kan leva med sig själva, med vetskapen att dom kunnat förhindra detta hemska öde?

Min reaktion är att dom ansvariga måste straffas. Men hur? En påtvingad ursäkt räcker inte och fängelse eller böter är meningslösa straff. Jag skulle vilja att dom får möta Louise, öga mot öga, och att hon sedan berättar sin historia. Berätta hur det känns att sitta inlåst i en iskall bil. Berätta hur det känns att bli våldtagen av sin egen far. Berätta allt. Och bind fast åhörarna så att dom inte springer därifrån! Se hur tårarna börjar rinna och ansiktsuttrycken förvrids. För jag har svårt att tänka mig en mer känslofylld upplevelse. Att tvingas konfronteras med vad man åstadkommit med sin flathet. Det skulle vara en upplevelse som sätter sig i den djupaste själen och kommer stanna kvar resten av livet. Det skulle vara ett riktigt straff. Ett straff som känns!

Till slut vill jag önska Louise lycka till och hoppas att du får ett gott liv i framtiden trots det som hänt.

Intressant? Andra bloggar om: louise, socialförvalntingen, uppdrag granskning, incest, barnmisshandel, straff . . .