13 augusti 2016

Varför tillåts livsmedelsindustrin lura oss?

Du är på jakt efter en bit salami. I butiken hittar du en förpackning som ser smaskig ut, och på baksidan läser du att den innehåller extrakt av rosmarin. Rosmarin är gott, så detta låter ju inte helt fel. Eller...?

Sanningen är att extrakt av rosmarin inte har något med den goda örtkryddan att göra. Det finns med i produkten som ett konserveringsmedel så att din salami kan ligga på butikens hyllor extra länge och fortfarande se "färsk" ut. Förr använde man ämnen som butylhydroxyanisol (E300) för detta, men men nuförtiden gillar folk inte e-nummer och konstiga namn, så då har man hittat detta istället. Clean label kallas det.

Rosmarin innehåller en antioxidant kallad E392 och denna kan man utvinna genom att lösa upp rosmarin i kemikalier som etanol och aceton. Vid processen försviner också all lukt och smak. Kvar är en praktiskt produkt som tillverkare kan använda för att förbättra både hållbarheten och innehållsförteckningen.

För oss konsumenter är detta dock lurendrägeri. Det är ok att man tillsätter konserveringsmedel, men i så fall menar jag att detta måste vara tydligt i inneåhlsförteckningen. Men livsmedelsindustrin är stark och har lobbat hårt för att slippa informera oss konsumenter om vad det egentligen är i de produkter dom säljer till oss.

På rak arm kan jag komma på ett antal sätt som skulle förbättra situationen:
  • Vatten är billigt och måste produkter är hårt behandlade för att kunna hålla så mycket vatten som möjligt. Vatteninnehåll måste därför deklareras och alla priser borde sättas exklusive vatten så att det faktiskt går att jämföra jämförelsepriserna.
  • Ämnen som används för att framställa eller på annat sätt producera en vara behöver idag inte deklareras om de inte finns kvar i några större mängder i den slutliga produkten. Orimligt säger jag. Alla ingredienser måste deklareras, även produktionstekniska ämnen.
  • Varför en ingrediens egentligen finns i en produkt är, som exemplet med rosmarin ovan, ofta väldigt svårt att veta. Jag skulle vilja sa en klassificering av alla ingredienser, så att man får reda på dess syfte i produkten.
  • Ord som naturligt, extrakt, äkta, färskt, gammaldags mm är ord som används för att lura konsumenter. Jag tycker att man kan ifrågasätta att dessa ska få användas, eller i alla fall hårt reglera dessa med konsumenters synvinkel i fokus (inte livsmedelsindustrins), speciellt när det gäller innehållsförteckningen.
  • När en produkt har en utmärkande ingrediens, tex "superbär" i müslin, hallon i hallondrickan eller kött i korven, bör halten av denna ingrediens tydligt framgå på förpackningens framsida.
  • Bilder som används på förpackningarna är sällan representativa av dess innehåll. Varför? Måste man köpa grisen i säcken? Dessa "serveringsförslag" är extremt tillrättalagda och tillfixade för att se läckra ut, vilket faktiskt är bedrägeri. Du ska veta vad du köper och används bilder ska dessa . Jag är inte helt främmande för att införa neutrala förpackningar där alla produkter ser likadana ut, eller att man upprättar en oberoende fotograferingstjänst som alla måste gå igenom.
Hålen som tillåter livsmedelsindustrin att leka med ord eller slippa deklarera innehåll måste täppas till. Jag är inte emot att våra livsmedel hanteras och processas på diverse sätt, så länge det görs på ett transparent sätt som vi konsumenter kan begripa och därigenom göra ett aktivt val baserat på kunskap.

Om du vill veta mer om vad som försiggår bakom kulisserna i matindustrin kan jag rekommendera boken Swallow This: Serving Up the Food Industry’s Darkest Secrets
av Joanna Blythman. Men en varning är på plats, då det är tveksamt att du kommer kunna njuta lika mycket av mat efter att ha läst boken.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , ,