26 december 2017

Jämställt bilkörande?

Då och då kommer de rapporter om att män fortfarande kör bilen när familjen ska åka någonstans, vilket förklaras med att det är ett arv från förr. Som att det skulle vara någon slags jämställdhetsmarkör. Jag kan se två aspekter som slår sönder detta argument.

För det första är det sannolikt så att män i större utsträckning är kvinnor tycker att det är roligt att köra bil. Om det är så, att ena parten faktiskt tycker om att köra bil, känns det inte som ett särskilt svårt val att göra.

Själv tycker jag det är måttligt roligt att köra. Är det inte trevligare att sitta bredvid och njuta at naturen som susar förbi. När man kör missar man ju detta eftersom man måste fokusera på trafiken (vilket iofs kan vara meditativt i sig själv). Att inte köra ger möjlighet till långa stunder då man kan fokusera på andra sysselsättningar. Läsa en bok, fibbla med mobilen, prata med barnen, osv.

Att läsa in patriarkala strukturer i detta är att underskatta kvinnors fria vilja. För även om det finns ett förflutet där män plats bakom ratten grundade sig i strukturer, och män fortfarande kör mest, tror jag att kvinnor helt enkelt gör ett medvetet val och hellre ägnar sig åt sådant de ser som meningsfullt och stimulerande.

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

03 december 2017

Mångkultur Kräver En Gemensam Grund

Läser man företagsekonomi är det tydligt att en viktig framgångsfaktor är företagskulturen. Alla medarbetare måste dela dess värderingar och arbeta mot samma mål. Först när detta är uppfyllt kan enskilda medarbetares unika egenskaper och kultur ge bredd och ytterligare förstärka företagets konkurrenskraft. Om det däremot skulle skapas fraktioner inom företag, som inte vill samma sak och kämpar för sin egen sak, inser de flesta att det riskerar skada företaget.

Det borde inte vara särskilt utmanande att påstå att samma principer gäller för de flesta samlingar av människor, från familjen till samhället som helhet. Inte i Sverige dock. Här omfamnas mångkulturen, till sådan grad att det fattats riksdagsbeslut om det. Detta vurmande för mångkultur sker dock helt okritiskt. Förmodligen för att det är tabu att uttrycka åsikter som kan uppfattas som kränkande eller negativa för människogrupper. För även om det kan finnas positiva saker med mångkultur så krävs det en gemensam, grundläggande kultur i botten för att det ska fungera och ge dessa positiva effekter som det pratas om.

Det välfärdssamhället vi byggt upp i Sverige under lång tid bygger på vår gemensamma kultur. Om vi vill att det Svenska samhället även fortsättningsvis ska tillhandahålla högklassig välfärd, behöver vi också en gemensam kultur. För om inte alla delar de grundläggande värderingarna kommer det inte fungera. Då kommer välfärden ätas upp inifrån tills att den brister.

Det handlar inte om att ta människors egna kultur från dem. Men för att lyckas som samhälle måste vi jobba tillsammans mot ett gemensamt mål. Då måste vi också lägga ifrån oss våra personliga åsikter och anamma de gemensamma värderingarna. Den personliga kulturen och dess värderingarna håller vi främst för oss själva, i den privata sfären. Det går dock inte att helt stänga ute den personliga kulturen, och det ska vi inte heller. Det är när den får sippra fram och komplettera det gemensamma som mångkulturen kan bli en vinnare. Precis som i företagsvärlden.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,