Knugen och jag

Jag har alltid varit av åsikten att kungen har en symbolisk roll att fylla, som inte statsministern eller någon annan kan fylla. Men det senaste tjohejet med alla bröllop och dess kostnader har fått mig att fundera och jag känner mig mer och mer tveksam till hela grejen. Arrangemangen med tillhörande tanthysteri ger mig sura uppstötningar.

Jag kan börja med att konstatera att jag egentligen helt saknar respekt för kungens symboliska situation, och inte skulle tveka att dua honom eller hälsa med ett tjena. Det irriterar mig faktiskt ganska rejält att TV med flera tvunget ska hålla fast vid de gamla föråldrade tilltalsreglerna. När får vi se en modig journalist du:a kungen? Och kommer i så fall TV våga visa det?

Det finns dom som menar att en president inte skulle kunna ersätta kungen. Men jag frågar mig varför man tvunget måste ha en president bara för att man gör sig av med monarkin? Tittar vi på situationen idag så saknar kungen helt makt och inflytande trots att vi är en monarki. Ett avskaffande skulle inte påverka det politiska läget överhuvud taget, så varför byta ut statsministern mot en president?

Sedan måste man också ifrågasätta de privilegier och andra regler som rör kungahuset. Varför är kungahuset dom enda i Sverige som saknar religionsfrihet? Varför har kungen straffimmunitet? Varför måste riksdagen godkänna kungabröllop? Varför ska skattebetarna punga ut med miljoner för att kungahuset ska kunna lyxa till det i sina slott och sommarställen sommarställen? Osv.

Kungahuset är en kvarleva från gamla tider då synen på demokrati, jämställdhet och frihet var väsensskilt från dagens. Det är en tid jag tror få vill tillbaka till. Varför ska vi då ha kvar kungahuset?

Jag står fast vid att kungen onekligen har ett symboliskt värde. Men det beror nog mest på att jag och dom flesta andra läste för många sagor med lyckliga slut när var små.

Intressant? Andra bloggar om: kungen, kungahuset, respekt, knugen, demokrati, sagor, skatter, privilegier, kungabröllop

A-kassan är en orättvis försäkring

A-kassan är en omställningsförsäkring som ger dig en viss procent av din tidigare lön. Avgiften till a-kassan varierar beroende på organisation, men alla i samma organisation betalar lika mycket. Det betyder att en låginkomsttagare betalar lika mycket som en höginkomsttagare. Procentuellt belastas dock låginkomsttagarens ekonomi mer. Vid arbetslöshet kommer låginkomsttagaren få lägre ersättning eftersom dess lön varit mindre. Summa summarum är alltså att låginkomsttagaren kommer finansiera höginkomsttagarens försäkring. Det här strider mot de flesta andra försäkringssystem, där premien sätts utifrån risk och ersättningsnivå.

Det finns förslag på att göra a-kassan obligatorisk. Det ställer jag mig tveksam till. Istället borde alla garanteras en rimlig minimiersättning om man blir arbetslös, som är oberoende av föregående lön och så pass hög att man faktiskt inte behöver en extra försäkring, och sedan kan a-kassan vara en tilläggsförsäkring som ger mer, förutsatt att man är beredd att betala för det.

Intressant? Andra bloggar om: a-kassan, ekonomi, facket, lön, låginkomsttagare, höginkomsttagare, orättvisor

Ateister är vi allihopa - du också!

För 2000 år sedan var medelhavsregionen ett myller av olika religioner Dom flesta var polyteistiska och dyrkade många olika gudar. Judarna var undantaget, men dom var inte så många. När den nya sekten som kallade sig för kristna började dyka upp fick dom problem med omgivningen. Man fick tom stå ut med att anklagas för att vara ateister. Och det var dom ju också utifrån det övriga samhällets synsätt. (Källa: böcker av Bart D. Ehrman)

Idag är det monoteism som härskar i stora delar av världen. För oss som växt upp i väst har det länge varit självklart att det bara finns en gud. Att man skulle kunna dyrka flera gudar känns som något exotiskt som bara ociviliserade "vildar" sysslar med. Trots att Hinduismen samlar runt en miljard anhängare. Kristendomen har lyckats bra med sin indoktrinering.

Att vara ateist anses dock ännu värre än att dyrka många gudar. Det är fortfarande lite av tabu att erkänna att man är ateist. Många väljer det mjukare ordet agnostiker, men det går att argumentera för att det egentligen betyder i princip samma sak.

Ska man vara korrekt måste dock ateism sättas i förhållande till en viss gud. Och jag är ganska säker på att de som idag exempelvis kallar sig för kristna eller muslimer inte tror på varken Oden, Shiva eller Zeus. De är alltså ateister i förhållande till dessa gudar.

Alla är vi ateister. Den enda skillnaden är att dom som kallar sig för ateister tror på en mindre gud än teisterna.

Intressant? Andra bloggar om: ateism, religion, kristendom, judendom, islam, gudar, agnostisism

Ifrågasätt allt! Kan man egentligen lita på sin egen hjärna?

Jag är en skeptiker. Jag ifrågasätter allt. Om du vill få mig att acceptera något måste du kunna motivera det. Finns det inga förnuftiga skäl att tro på något så kan jag inte heller göra det, eftersom det strider mot mitt väsen. Och tvärtom. Det som det finns förnuftiga skäl att tro på det accepterar jag. Därför är det egentligen väldigt enkelt att tex göra mig gudstroende. Bara presentera lite hållbara bevis så kan jag inte annat än att acceptera det. Varför är det ingen som gör det?

Många hänvisar till personliga upplevelser som bevis för deras religiösa övertygelse. Att detta argument inte håller för utomstående borde vara uppenbart för de flesta. Men om jag själv hade haft en "gudomlig" upplevelse, hur hade jag då reagerat? För att vara ärlig mot mig själv hade jag varit tvungen att förhålla mig skeptisk till den och undersöka vad det egentligen var jag hade upplevt. Jag vet att hjärnan inte är ett exakt instrument som alltid talar sanning.

Hallucinationer och inbillning är naturligt. Ibland får jag tex dejavu upplevelser. Jag tror inte att det är upplevelser från ett tidigare liv, för det finns inget som tyder på det. Däremot finns det mycket som tyder på att det är felkopplingar i hjärnan.

Så kan man egentligen lita på sin egen hjärna? Tja, det beror på situationen. Om det inte finns anledning att misstro en situation gör man rätt i att lita på hjärnan. Om jag ser en fjäril flyga förbi en varm sommardag är det inget konstigt. Men extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis. Om jag ser en rosa enhörning skutta förbi när jag är ute med segelbåten så måste jag fråga mig hur sannolikt detta är, och vad som kan ha orsakat det jag tror mig ha sett.

Först efter att alla naturliga orsaker utretts kan man ens börja titta åt det övernaturliga hållet. Men bara för att man inte kan förklara något innebär det inte att det är övernaturligt, utan det är mer sannolikt att det fortfarande finns en naturlig orsak, bara att vi inte känner till den än. Occhams rakblad säger ungefär att den enklaste lösningen oftast är den sanna. Oftast finns det en naturlig orsak, och det är alltid det mest troliga framför onaturliga lösningar.

Vill man att något ska vara sant är det lättare att tro på det. Hjärnan söker bekräftelse. Om jag söker efter trygghet och svar, och en präst säger till mig att han kan erbjuda det och sedan inför hurrande publik pumpar upp min adrenalinhalt och skakar om mig så att jag upplever något som jag tidigare inte gjort, då är det också sannolikt att jag kommer svälja detta med hull och hår. Såvida jag inte är skeptiskt tränad, för då har jag ett verktyg att analysera vad som hänt och dra slutsatser. Slutsatser som kanske inte är de bästa för mig som person (jag fick ingen trygghet eller svar) men som är det enda ärliga sättet om jag inte vill leva en lögn.

Intressant? Andra bloggar om: religion, tro, hjärnan, sanning, skeptisk, filosofi, occhams rakblad, upplevelser, hallucinationer, trygghet,

Varför tycker du som du gör?

En gång för många år sedan när jag gick i gymnasiet frågade min bästa kompis mig vem jag tycker är snygg. Det var egentligen inget jag hade funderat på så mycket. Det här var när Baywatch var inne, så jag svarade ungefär "tja, jag vet inte riktigt, men Pamela Andersen är ju i snygg i alla fall". Min kompis höll dock inte alls med, vilket förvånade mig lite. Alla tycker väl att Pamela är snygg, eller? Det här fick mig att tänka till. Sedan dess har jag konstaterat att jag inte alls heller tycker att Pamela är särskilt snygg. För det första föredrar jag brunetter framför blondiner. Och stora bröst attraherar mig inte. Överhuvud taget tar jag avstånd från plastbimbolooken och faller istället för "vanliga" med ett med vardagligt utseende.

Varför tycker vi som vi gör? Är det för att vi själva verkligen tycker så, eller är det för att media och omgivning matar oss med åsikter som vi sväljer utan att fundera på varför? Det är ju jobbigt att tänka själv, liksom. Kanske värt att fundera på?

Intressant? Andra bloggar om: åsikter, utseende, snygg, pamela andersen, media, brunetter, blondiner, bröst

En sorgens dag

Idag är det långfredagen, på vilken dag Jesus ska ha dött. Enligt traditionen i alla fall. Läser man evangelierna så kan dom som vanligt inte komma överens med varandra eftersom dom har olika politiska agendor. Kanske bör starten räknas till Jesus påstådda och odokumenterade återuppståndelse istället. Hur som helst. Att Jesus korsfästes kan markera starten för kristendomen (till skillnad från den apokalyptiska judendom som Jesus faktiskt predikade).

Det är en sorgens dag. Inte för att Jesus dog. Det skiter jag högaktningsfullt i. Men denna dag markerar starten på ett förtryck utan dess like. Bilden visar en tolkning av hur vetenskapen förhindrats av kristendomen. Den är kanske inte en exakt representation, men visar ändå på kristendomens påverkan på samhället. Vetenskap. Åsikter. Sexualitet. Mänskliga rättigheter. Friheter i största allmänhet. Allt har förtryckts i ökengudens namn. Som när det kristna brände ner mänsklighetens samlade visdom i form av biblioteket i Alexandria.

Jag minns att jag läste om en vetenskapsman som var ett geni och skrev böcker om sina upptäckter. Men hans böcker baslagtogs och brändes. Men en finurlig munk lyckades smuggla undan en bok och radera sidorna och göra om det till en bibel. I modern tid har forskare lyckats återskapa originalet och hittat saker som den "moderna" vetenskapen nyss upptäkt. Den exakta historien och källan har jag tyvärr inte, men jag har ingen anledninga till att tvivla på den.

Det är skrämmande att tänka på hur långt gången världen och mänskligheten hade kunnat vara om inte kristendomen och de andra religionerna hade fått sätta sina onda klor i samhället och förhinda den naturliga utvecklingen.

Det är verkligen en sorgens dag idag.

Intressant? Andra bloggar om: jesus, kristendom, religion, förtryck, vetenskap, sorg, påsk