Evigt liv? Nej tack.

Evigt liv är en central del av de flesta religioner, fullt föreståeligt. För visst kan det vara skrämmande att tänka sig att när man dör så är det bara slut. Att föreställa sig att livet fortsätter är ett sätt att hantera döden.

Personligen tror jag inte att det finns något liv efter detta. Men det gör inget. För jag är nöjd med detta livet och eftersträvar inte något mer. Jag förstår inte varför man ska gå runt med önskan om att leva för evigt. Varför kan man inte vara nöjd med det som finns? Varför måste man hela tiden ha mer? Jag är till freds med att min tid är begränsad. Istället för att försöka "tigga till mig" evigt liv försöker jag göra det bästa av min korta tid här på jorden.

Det går såklart att rent logiskt förklara löftet om evigt liv i paradiset. Traditionellt sett har vi människor levt ett hårt liv. Genom att ge löfte om något bättre, bara man följer reglerna (och tvärtom, brytern man mot reglerna så staffas man) kunde prästerna och ledarna styra och kontrollera folket. Religion är ett ypperligt verktyg för maktlystna.

Jag kommer ihåg när jag hörde några kristna vänner prata om livet efter detta. Dom pratade väldigt exalterat om det. Det skulle blir så himla bra... Är detta livet så frukansvärt att man känner att man måste längta till himmeltriket? Varför existerar detta liv över huvud taget i så fall, om målet är att leva för evigt?

Jag undrar om de som är troende skulle vara det om löftet om evigt liv inte fanns. Säg att den gud man tror på finns, men att inget helvete eller paradis existerar. När man dör så dör man. Skulle så många fortfarande bekänna sig till religionen då?

Religioner förespråkar gärna måttlighet. Man ska inte vara girig, självisk osv. Men är inte strävan efter evigt liv den yttersta formen av girighet? Värt att tänka på...

Intressant? Andra bloggar om: livet, döden, evig liv, religion