01 januari 2016

Habegärets ödeläggande av välbefinnandet

Begreppet relativ fattigdom bör ses som ett problem. Då menar jag inte att folk upplever sig fattiga, utan varför begreppet existerar. För jag menar att det är ett bevis på att den livsstil som de flesta svenskar tycks ha så ägs vi av våra saker. Vi definierar oss själva i de saker och upplevelser som vi har. I en värld där tillgänglighet och avstånd har minimerats finns det oändligt mycket att göra och uppleva, så vi drivs hela tiden av en önskan om mer. Helst av det lyxigare slaget, för "det är vi värda". Får vi inte mer tar vi inte tillvara på livet.

Det här är otroligt problematiskt. Vi blir aldrig nöjda. Helt enkelt för att vi inte kan bli det, då det finns alltid mer att göra och köpa och förbättra. Flest prylar när den dör vinner, eller?

Relativ fattigdom används för det mesta av dem som vill lyfta inkomsterna för dem som har det sämst ställt i samhället. Detta trots att de antagligen klarar sig ganska bra på sina inkomster. Speciellt om man jämför med de i år värld som verkligen är fattiga. Den relativa fattigdomen är istället ett hjärnspöke där vi definierar oss som förlorare i förhållande till alla andra som har det bättre än oss. Är då lösningen verkligen att öka inkomsterna? Borde vi inte istället  arbeta för att göra oss av med det beroende som habegäret innebär? Att vara nöjd med det man har, oavsett hur lite det är, är en bra grund för ett harmoniskt sinne.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,

Inga kommentarer: