Bästa tandborsten är...

Att välja tandborste är inte det lättaste. Butikerna är fulla med modeller - den ena mer fantasifull än den andra. Irriterande nog verkar modellerna inte finnas tillgängliga så länge, utan byts ut i rasande tempo. Jag får känslan av att det är viktigast med ett häftigt utseende och flashiga färger. Alla är dock bäst på att rengöra på dom mest svåråtkomliga ställena enligt egen utsago. Man kan undra varför dom i så fall byter ut dom så ofta...

Själv var det dock ett tag sedan jag köpte tandborste, eftersom jag sedan några år tillbaka använt en elektrisk tandborste. När jag var hos tandhygienisten fick jag dock med mig en hem, som hon använt för att visa mig borstteknik. Det var en TePe Select. Ni vet, en sån där tandborste som funnits sedan tidernas begynnelse och fortfarande ser likadan ut. Grönt fult skaft och inga som helst märkvärdigheter förutom Select-modellens sk "feature"; ett avsmalnande borthuvud.

Kan det vara något att ha tänkte jag? Jo, det kunde det visst. Det är utan tvekan den bästa tandborsten jag kan komma ihåg att jag använt! Take that, alla flashiga borstar. Gammal är äldst, eller vad man brukar säga.

Värt att notera är att borsten jag fick var X-Mjuk. Enligt tandhygienisten ska man alltid välja den. "Bara" Mjuk räcker inte. Bra att komma ihåg!


Intressant? Andra bloggar om: tandborste, tandhygien, tänderna, tepe, bäst, borsta tänderna

Motbok på Systemt kunde vara något att titta på igen

De höga skatterna på alkohol i Sverige finns till för att stävja vår alkoholkonsumtion, vilket de också lyckas med om man ska tro dom som påstår sig veta. Det är dock ett trubbigt medel som jag anser slår fel ganska ofta.

Man måste konstatera att alkohol i sig inte är ett bekymmer, utan det är när mängderna ökar som problemen uppstår. Medelsvensson som tar ett glas vin till fredagsmiddagen har vanligtvis inga problem med alkoholen. Inte heller kompisarna som träffas och tittar på en fotbollsmatch med lite chips och några öl. Men även dessa personer är tvungna att betala den höga skatten, trots att deras konsumtion inte är eller riskerar att bli problematisk.

Själv kan jag konstatera att jag är väldigt svag för gräddlikörer av olika slag. Men priset avskräcker, och snål som jag är händer det ytterst sällan att köper och njuter av dessa drycker. Hade jag varit i riskzonen om priserna varit lägre? Ytterst tveksamt, då jag inte har den dispositionen.

Lågförbrukare får alltså betala onödigt höga skatter. Samtidigt så hindrar skatterna inte högförbrukare, som ser till att fixa fram pengarna som behövs för att underhålla sitt missbruk. Detta kan man ju fundera på hur bra det är. Alkoholister som redan har det svårt pga spriten, måste dessutom betala dyrt för detta, vilket givetvis inte underlättar situationen. Men det är så vi brukar hantera missbrukare i goa Sverige...

Förr i tiden fanns i delar av landet en system med motbok som begränsade hur mycket sprit man kunde köpa. Hade det gått att återinföra en modern variant av den månntro?

Jag tänker mig att man kan ha en progressiv skatt på alkohol. Den som köper en flaska vin i månaden ska inte behöva betala absurda skattesatser. Men när ens förbrukning ökar och närmar sig ohälsosamma nivåer, så ökar även skattesatsen, med de dämpande effekter det har.

En bieffekt av detta skulle dessutom kunna vara att smugglingen till vanligt folk antagligen minskat. Samma sak med inköpsresor till Tyskland. På sådana resor passar man på att köpa på sig stora mängder sprit, mer än man egentligen behöver. Med ett rejält lager sprit hemma tenderar man att dricka mer. Med lägre skatter hade incitamenten för resorna minskat, och konsumtionen antagligen minskat.

Den personliga integriteten kan man ju fundera på. Är det rätt att övervaka människors bruk av alkohol? Det borde dock gå att lösa, exempelvis med slutna system som inte för informationen vidare. Sedan finns det ju inget som säger att man måste registrera sina köp. Men då får man ju betala full skatt precis som idag.

Intressant? Andra bloggar om: skatt, alkoholskatt, alkohol, sprit, systemet, systembolaget, motbok, alkoholism

Inför en lämplighetsnämd

Sydsvenskan har i en artikelserie i veckan (ej på nätet) uppmärksammat hur svårt det kan vara för personer med avtjänat fängelsestraff att komma tillbaka till ett normalt liv. Framförallt arbetsgivare, men även bostadsbolag mfl vill se utdrag ut belastningsregistret.

Tanken med fängelsestraff är att man sonat sitt brott efter avtjänat straff. Men straffet fortsätter ofta efter frigivning, med utfrysning från arbetsmarknaden och det socialt stigma som uppstår, vilket är negativt för både personen och samhället. Alla förtjänar en andra chans. Samtidigt är det självklart att vissa personer inte är lämpliga att inneha vissa typer av jobb, och att företag vill kontrollera personer innan de anställs är inget konstigt.

Jag vill därför föreslå en ny samhällstjänst, vi kan kalla det för Lämplighetsnämden. Potentiella arbetsgivare kan skicka in en beskrivning av tjänsten, och nämnden återkommer med en neutral bedömning om personen är lämplig för tjänsten. På så vis behålls den personliga integriteten samtidigt som arbetsgivare inte får grisen i säcken.

Intressant? Andra bloggar om: brott, straff, fängelse, muckning, arbete, belastningsregistret

Man kan inte välja att tro på gud

Jag är en tänkande och förnuftig person. Så är jag skapad, oavsett hur jag är skapad. Och mitt förnuft säger mig att det inte finns några förnuftiga skäl att tro på någon av det gudar som finns att välja på i de olika religionerna. Faktum är att jag läst ganska mycket om religion de senaste åren, men jag har ännu inte stött på några argument som biter. Jag har inte svar på alla frågor om livet, universum och allt, och det kommer jag aldrig heller få. Men bevisen för en skapare är små, och hävdar man att denne skapare dessutom skulle vara den kristna ökenkrigarguden, ja då är bevisen minimala.

Den typisk kristna förklaringen är att vi skapade med fri vilja och kan själva välja om vi vill ta emot gud eller inte. Men det fungerar inte så. Jag har inte valt detta. Och jag skulle inte kunna välja att helt plötsligt tro på gud. Det vore att ljuga för mig själv. Precis att man inte skulle kunna välja att tro att tomten finns på riktigt.

Jag har själv sett hur folk jag känner kan förändras av sin tro och hur de känna lycka och trygghet i livet på ett sätt som jag inte förstår. Jag förnekar inte upplevelsen, men tror att det finns en rationell förklaring till det. Jag söker naturliga förklaringar, eftersom dessa är mer sannolika än övernaturliga. Och visst hade jag själv velat känna lycka på det viset. Men det funkar som sagt inte så. Jag kan inte förneka den kunskap jag har.

Jag är såklart inte ensam om att förhålla mig till religion på detta vis. Världshistorien är full av personer som inte kunnat tro. Frågan man måste ställa sig då är, om en gud skapat mig, och gett mig mitt förnuft, som jag sedan använder med min bästa förmåga, hur kan denna gud sedan med gott samvete säga att jag inte är värdig en gemenskap med densamme? Om jag bygger en robot utan ben kan jag inte bli arg på den för att den inte kan springa. Vad för sorts gud är det som skapar människor och sedan dömer dem för att de är som de är skapade?

Intressant? Andra bloggar om: religion, tro, naturligt, skepticism, förklaringar, bevis, tomten, gud, kristendom

Ska självmord förhindras i alla situationer?

Självmord är en tragedi för alla inblandade, men är det något som bör förhindras i alla lägen? Jag är inte helt säker på det.

Jag vill börja med att konstatera att det är skillnad på självmordsförsök och självmordsförsök. Om det bygger på tillfälliga sorger eller liknande förvirring som garanterat går över bör det givetvis förhindras. Men är det moralisk rätt att förhindra djupare sorger? Vad har vi för rätt att bedöma hur någon annan mår? Vad har vi för rätt att tvinga denna person till en fortsatt plågsam tillvaro?

Det som till varje pris vill förhindra självmord förutsätter att livet är värt att leva. Men vem har bestämt det? Givetvis utgår det från sitt eget liv. Men det är vanligtvis en dålig utgångspunkt, eftersom alla människor är olika.

När det gäller djupare depressioner och andra svåra situationer så är det så att alla inte klarar av att ta sig ur dem, eller så återfaller de med jämna mellanrum. Av egen erfarenhet kan jag konstatera att det är mycket plågsamt med depression. Det är inte konstigt att man önskar slippa det en gång för alla.

Men man behöver inte vara deprimerad för att tycka att livet saknar värde. Om det består av monotont arbete, avsaknad av umgänge och ett liv utan glädje? Man kan förstås alltid argumentera att det kan bli bättre om man bara håller ut. Men om det inte blir det? Har livet ett värde i sig som gör att det ändå måste fortsätta till varje pris? Ska den cancersjuke i respirator hållas vid liv till varje pris, mot sin vilja, trots att det innebär en fortsatt tillvaro i smärta och ångest?

Ett argument mot självmord är att man måste tänka på dom anhöriga. Givetvis skulle dom känna sorg. Men ska jag fortsätta leva ett liv i plågor för deras skull? Det tycker jag är orimligt. Vi är alla egna individer och måste få bestämma över vårt eget liv. Att låta omgivningens tycke och smak påverka ens leverne brukar ses som något negativt, men inte i denna situationen.

Jag skriver inte detta för att romantisera eller påbjuda självmord. Men jag tycker det är en fråga som är värd att fundera på. Saker och ting är sällan svart-vita, inte heller självmord. Vi är alla unika individer med ett eget liv. Bara vi kan avgöra om det är värt att leva.

Intressant? Andra bloggar om: självmord, suicidprevention, livet, depression, livsglädje NewsMill

Varför måste byråkrati ta sån tid?

När min arbetskamrats son blev misshandlad polisanmälde de självklart brottet. De skyldiga kunde pekas ut och vittnesuppgifter fanns. Rättegång skulle hållas blev beskedet. Sedan tystnad. Det tog ett halvår innan myndigheterna hörde av sig och själva processen kom ihåg. Tiden fram tills dess var fylld av oro och ångest för hela familjen.

När min far testades positiv till prostatacancer följde provtagningar. Det såg inte bra ut fick han reda på och skickades hem att invänta resultatet. I mer än en vecka var hela familjen lamslagna av chocken, innan dom slutligen ringde och kom beskedet att det inte var så allvarligt som dom trott.

***

Kontakt med myndigheter och sjukvård är det samma som att vänta. Allt tar tid. Mycket mer än i övriga samhället. Jag kan förstå att det finns vissa anledningar som är svåra att komma ifrån, men överlag känns det som att väntetiderna är alldeles för långa i förhållande till uppgiften. Som jag tidigare skrivit är vårdköer något onödigt som borde gå att optimera bort för alltid.

Det viktiga att komma ihåg är att det handlar om människors liv. Dessa människor söker sig till myndigheterna och sjukvården av en anledning, för att sedan invänta svar. Tiden däremellan kan vara mycket jobbig och tära hårt på psyket. Det skulle vara önskvärt försöka minska dessa väntetider så långt det är möjligt.


Intressant? Andra bloggar om: myndigheter, byråkrati, sjukvården, prostatacancer, misshandel, rättegång, vårdköer, ångest

Vikten av meningsfulla arbetsuppgifter i skolan

Detta är en sann historia om vikten av meningsfulla arbetsuppgifter i skolan. Det var nämligen som så att när jag gick i gymnasiet var jag totalt ointresserad av idrott. Inte så konstigt kanske, eftersom idrotten på mitt gymnasium bestod av fotboll, bandy, basket och löpning. När dessa avverkats i tur och ordning börjades det om från börja... För en tönt utan vare sig kondition eller bollkontroll var detta som ni säkert förstår inte det roligaste jag kunde tänka mig. Läraren visste såklart om detta, och jag var lyckligtvis inte utsatt för någon omänsklig press från hennes sida.


Dessa idrottslektioner fortsatte på sitt extremt monotona vis och vi gjorde aldrig något annorlunda. Men så var det dags för en friluftsdag. Denna gång hade gympalärarna varit extra påhittiga och satt upp en orienteringsrunda i slottsparken. Inget märkvärdigt. Vi fick en karta och skulle på egen hand leta upp några stationer runt om i parken. Helt plötsligt fick löpandet en mening för mig! Trots min usla kondition blev det bra fart på mig. Det gick bra, men tyvärr läste jag kartan en aning fel och spenderade ett stund med att irra runt på fel plats innan jag hittade den sista kontrollen. Trots detta misstag kommer jag ihåg att min lärare berömde mig när jag gick i mål. Hon var uppenbarligen imponerad över min prestation, som jag gissar matchade de bättre elevernas resultat.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det finns väldigt många idrotter som jag sannolikt skulle uppskattat att utöva. Men skolan verkade ha som mål att kväva mitt idrottsintresse för all framtid. De lyckades ganska bra. Idag är jag inte en aktiv person, även om det hänt att jag besökt gym. Jag vill dock ändra på detta, men det sitter långt inne. Tack för det, Pauliskolan...

Det är lätt att koppla denna historia till andra arbetsuppgifter i skolan. Matematiken har till exempel väldigt många elever svårt för. Men jag tror att det hade gått mycket enklare om räkneuppgifterna hade kopplats till någon riktigt uppgift, så att man förstår hur man kan använda matematiken i verkligheten. Säg till exempel att man ska bygga någonting, men innan man kan starta måste man räkna ut dimensionerna. Målet är att ju att få byggt den här saken; matematiskt är bara ett hjälpmedel. Helt plötsligt är det inte bara något abstrakt tal i en matematikbok!

Intressant? Andra bloggar om: skolan, idrott, idrottslärare, gympalärare, gympa, orientering, pauliskolan, lärande, undervisning, matematik

Visa vad du tycker om mobilpratande bilister!

Hur ofta ser man inte bilister som pratar i telefon samtidigt som dom kör, trots att det är bevisar farligt i samma klass som alkohol. Och vinglande cyklister med sms-tummarna i full fart också för den delen. Jag har ofta tänkt att det skulle vara bra med något slags tecken för att påpeka hur dumt man tycker detta beteende är. Detta är vad jag tänker mig: Sätt handen framför örat och upp med långfingret. En tydlig gest som man enkelt kan göra i förbifarten. Tyvärr är det ju bara jag som förstår vad det innebär än så länge, så ut och sprid detta budskap nu!

Intressant? Andra bloggar om: trafik, mobiltelefoner, sms, trafiksäkerhet, bilister, cyklister, sms

Toalettrutiner och Imperialism

Titta på bilden här bredvid. Det är lätt att skratta åt den. Vem skulle få för sig att sitta på det viset på en toalett? Haha, vilka puckon som måste finnas att man måste sätta upp en sådan skylt...

Men för den som är lite mer bevandrad är det inte så konstigt. I andra delar av världen är det mer eller mindre normalt att sitta på huk när man går på toaletten, som snarare är ett hål i marken. Även offentliga toaletter i "civiliserade" miljöer.

Att vi tycker att det samhälle och den kultur vi lever i är "bäst" är inte så konstigt. Så fungerar det för alla om man tittar sig omkring. Dock har många en idé om att eftersom just vår kultur är bäst ska vi exportera den till alla andra. Ibland med våld, för det goda syftets skull.

Det tycker jag är en farlig uppfattning. När religiösa beger sig ut och missionerar, när stormakter ägnar sig åt imperialism, när feminister försöker exportera sexlagstiftningar, hur avgör det då vad som är bäst? Det gör dom inte, utan dom följer framförallt sina känslor och uppfattning om att dom har rätt.

Om man ska ägna sig åt export av detta slag måste man vara noga med att försäkra sig om att man gör rätt. Det finns vissa grundläggande rättigheter och friheter som alla människor kan anses ha, och som de flesta kan skriva under på. Om dessa kränks kan det vara rimligt att vi som står upp för dessa rättigheter och friheter att säga ifrån.

Att sitta på huk när man går på toaletter sägs av förespråkarna vara mycket hälsosammare än att sitta på en toalett. Det är lätt att tänka sig att människan suttit på huk under hela sin hundratusentals år långa utveckling och att vi således är gjorda för att bajsa på det viset. Jag vet inte vad som är bäst, men det visar att vi inte nödvändigtvis är "bäst" bara för att vi har det på ett visst vis. Det är lätt att bli blind. Ett öppet sinne är en nyckel för att utveckla samhället.

Intressant? Andra bloggar om: toaletter, imperialism, missionering, sexlagstiftning, kulturer

Jag har rätt, alla andra har fel...

Det började med att judendomen uppstod i någon öken. Sedan kom Jesus och talade om hur det verkligen låg till. 600 år senare fick Muhammed en uppenbarelse och islam föddes. Mer nyligen kan nämnas Joseph Smith som hade egna uppenbarelser som gav upphov till mormonkyrkan.

Det finns en intressant sak att betrakta med de flesta av dagens religioner. Det är alla "avknoppade på vägen" från någon annan religion. Någon gång i historien har de förgrenats sig och utvecklats på egen hand. Det intressanta är att alla anhängare är övertygade om att just deras profet och tolkning är den rätta. För alla kan ju inte ha rätt. Man kan ju fråga sig hur det kommer sig att man accepterar en profet men inte nästa? Hur övertygar man sig själv om att jag har rätt och alla andra har fel, när det finns sån mångfald bland religioner?

Intressant? Andra bloggar om: religion, profeter