Dessa idrottslektioner fortsatte på sitt extremt monotona vis och vi gjorde aldrig något annorlunda. Men så var det dags för en friluftsdag. Denna gång hade gympalärarna varit extra påhittiga och satt upp en orienteringsrunda i slottsparken. Inget märkvärdigt. Vi fick en karta och skulle på egen hand leta upp några stationer runt om i parken. Helt plötsligt fick löpandet en mening för mig! Trots min usla kondition blev det bra fart på mig. Det gick bra, men tyvärr läste jag kartan en aning fel och spenderade ett stund med att irra runt på fel plats innan jag hittade den sista kontrollen. Trots detta misstag kommer jag ihåg att min lärare berömde mig när jag gick i mål. Hon var uppenbarligen imponerad över min prestation, som jag gissar matchade de bättre elevernas resultat.
Så här i efterhand kan jag konstatera att det finns väldigt många idrotter som jag sannolikt skulle uppskattat att utöva. Men skolan verkade ha som mål att kväva mitt idrottsintresse för all framtid. De lyckades ganska bra. Idag är jag inte en aktiv person, även om det hänt att jag besökt gym. Jag vill dock ändra på detta, men det sitter långt inne. Tack för det, Pauliskolan...
Det är lätt att koppla denna historia till andra arbetsuppgifter i skolan. Matematiken har till exempel väldigt många elever svårt för. Men jag tror att det hade gått mycket enklare om räkneuppgifterna hade kopplats till någon riktigt uppgift, så att man förstår hur man kan använda matematiken i verkligheten. Säg till exempel att man ska bygga någonting, men innan man kan starta måste man räkna ut dimensionerna. Målet är att ju att få byggt den här saken; matematiskt är bara ett hjälpmedel. Helt plötsligt är det inte bara något abstrakt tal i en matematikbok!
Intressant? Andra bloggar om: skolan, idrott, idrottslärare, gympalärare, gympa, orientering, pauliskolan, lärande, undervisning, matematik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar