En vit medelålders man gråter ut

Om du är en vit medelålders heterosexuell man i dagens Sverige, med minsta lilla koll på samhällsklimatet, så vet du en sak: Det mesta är ditt fel. Diskriminering, våld i parrelationer, ojämställdhet osv. Det mesta går att skylla på strukturer, och det är männen som håller i dessa. Alla vet ju att män inte  behöver kämpa för saker, eftersom strukturerna gör det ju så mycket lättare för oss att komma någon vart här i livet. I debatten dras alla män över en kant. Diskriminering och generalisering i högsta grad. Men den som är sitter i toppen är ju ok att slå på.

Man ska inte ta det personligt sägs det. Men för den som faktiskt gör allt rätt. Som inte diskriminerar. Som aldrig skulle få för sig att slå en kvinna (eller man för den delen). Ingen i debatten tycks någonsin funderat över hur vi känner oss. Hur det känns att konstant bli anklagad för att vara en del av det strukturella förtryck som påstås finnas. Och det kan jag berätta, att det gör faktiskt väldigt ont att höra det. Jag blir ledsen och nedstämd av att hela tiden utmålas som ett problem. För man har också känslor. Vi mår också dåligt av att hatas. Vi har också fått också kämpa för att komma någonvart. Vi kan också känna oss kränkta. Inte för att någon bryr sig.

Intressant? Andra bloggar om: män, manshat, disriminering, struktuer, kränkthet, känslor