Bland skräckfilmer och kulturkoftor

Häromdagen såg jag en skräckfilm vid namn It Follows. Jag hade inga som helst förväntningar, och det brukar vara bästa förutsättningen för att uppskatta en film. Om du gillar skräckfilmer kan jag rekommendera denna. Det är en ganska långsam, stämningsfull film. Mer psykologisk skräck än "bu!" skräck. Musiken är värd ett omnämnande också. Som alla bra skräckfilmer har den en egen gimmick. I detta fallet handlar det om "något" som förföljer och dödar en viss person. Personen kan passa vidare förföljelsen genom att ha sex med en annan person. Men om denna person dör återgår den föregående personen till att bli den förföljda.

Efter att ha sett filmen läste jag lite om den på Wikipedia. Det visade sig att även kritikerna gillade filmen. Men inte nödvändigtvis av samma anledning som jag.  De hade snöat in på att försöka tolka filmens gimmick. Bland annat sågs detta som en metafor för sexuellt överförbara sjukdomar.

Detta är typiskt kulturkritiker. Det räcker inte att uppskatta ett verk för vad det är. Det måste tolkas på något "smart" sätt. Det är såklart ett elitistiskt beteende. Man simmar runt i sin lilla damm bland andra kulturkoftor och tycker att man de smartaste, mest upplysta och civiliserade personerna på jorden. Utanför är det dock inte många som egentligen bryr sig.

Och tänk om det är så, att upphovsmakaren faktiskt inte har några tema eller underförstådda budskap. Tänk om denne bara ville göra en bra film, måla en fin tavla eller skriva en rolig bok? Måste man verkligen tolka ett verk för att kunna uppskatta det? Måste det vara flerbottnat för att vara bra? Vore Mona Lisa en sämre tavla om det visade sig att Da Vinci bara målade ett porträtt lite snabbt och inte tänkte mycket mer på det?

Själv uppskattade jag It Follows för det den var. En lagom läskig skräckfilm med en kul gimmick. Varför kan det inte röcka med det?

Intressant? Andra bloggar om: film, skräck, kultur, kritiker, kulturkoftor, metaforer, budskap, tolkningar