Något man får höra är att Gud är en fadersgestalt som är där i alla mörka stunder. Vilket givetvis inte är sant. I de mörka stunderna finns ingen annan än du själv. Mörkret är lika mörkt och kompakt oavsett om du tror på en Gud eller inte. Ångesten som kryper som myror under huden gör det oavsett om du tror på en Gud eller inte. Tomheten är precis lika tom oavsett om du tror på en Gud eller inte. Faktum är att jag har bättre lärt mig att hantera min egen ångest sen jag lämnade min kristna tro! Jag söker inte efter lindring efter någon gestalt jag blivit lovad skulle finnas där och ta hand om mig. Jag slipper be om svar jag aldrig får och jag har helt slutat med mitt självskadebeteende
Att det faktiskt fanns en Gud som var där och tröstade i den svartaste natten och djupaste ångesten. Jag vill verkligen att det skulle vara så men jag kan inte förlåta alla de nätter jag skrek efter Gud och ingen Gud kom och tröstade mig. Alla böner jag bett förgäves, all extra ångest min frälsning kostade mig.
Jag vet inte om jag är ateist idag, det enda jag vet är att jag är så bottenlöst besviken!
Kristna påstår så ofta att deras tro är en hjälp i livet, vilken jag inte förnekar att det kan vara. Men det här är ett tydligt exempel på motsatsen. Min stilla fråga är: varför hjälpte inte gud honom? Det är ju i just sådana här lägen som man behöver stöd. Han bad om det. Han ville verkligen att gud skulle hjälpa honom. Jag har svårt att tro att det inte var en äkta vädjan om hjälp, att han inte var troende "på riktigt". Men han fick inget svar. Hur kan gud ignorera något sådant?
"Herrens vägar äro outgrundliga" kläcker kanske någon ur sig. Visst, men resultatet som vi ser nu är en person som övergett sin tro och känner ett stort svek mot kristna. Var det meningen? I dagsläget går det såklart inte att se in i framtiden. Kanske finns det en större helhet som jag missat? Men då tänker jag att den smärta och ångest som personen berättar om i högsta grad var äkta och ytterst plågsam (jag vet själv hur det känns). Jag tycker inte att det är försvarbart att låta någon plågas om man kan förhindra det.
I en annan bloggpost får vi veta mer om hans nuvarande inställning till (fri)kyrkan:
För mig är det helt uppenbart att kristen tro inte är positiv för alla. Det finns individer som mår mycket dåligt av vara frälsta. Tyvärr tror många kristna att de inte är kapabla till att göra någon illa och tar sig självklara rättigheter att oombedda förkunna sin tro. Alla mår inte bra av att läsa bibeln, umgås med kristna och höra svavelosande helvetspredikningar.
Det största sveket för mig var bemötandet när jag inte längre kunde tro och svälja allt de sa. Hur man slingrade sig och tog tillbaka saker man sagt tidigare när jag ifrågasatte. Helt säkert upplevde de sig inte som oärliga men det är vad de förmedlade för till mig. Frälsningen var svaret på allt innan jag blev frälst och döpt. Efteråt när jag upptäckte det falska i det, så gällde inte längre de ord man tidigare sagt sig stå för.
Det är en sorglig historia, som vittnar om en slags elitism inom församlingarna. Ett ord som återkommer är sviken, vilket känns som raka motsatsen till det som man säger sig stå för. Lyckligtvis har personen som skrev detta hittat en bättre väg idag. Men det är ju inte första gången man hör om den nedbrytande mentaliteten inom vissa frikyrkor. Jag undrar hur många som mår dåligt inom frikyrkorörelsen och skulle behöva bryta sig loss för att hitta ett bättre liv?
Intressant? Andra bloggar om: religion, frikyrkan, kristendom, frälsning, sviken, gud, ångest, tro, tröst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar