Den offentliga verksamheten sammanställer en kravlista med skall- och börkrav. Intressenter måste uppfylla alla skallkrav, medan uppfyllda börkrav ger "bonuspoäng". Så det gäller alltså att ens produkt, tjänst eller system uppfyller så mycket som möjligt av dessa krav. Vanligtvis klarar man inte detta, i alla fall inte till ett rimligt pris. Kom ihåg att billigast vinner. Att ljuga och påstå att din produkt faktiskt klarar något som den inte gör är dock inte smart, då det kan leda till dryga skadestånd.
Det är då det gäller att vara kreativ. Varenda ord i upphandlingsunderlaget synas. Det handlar inte om att försöka förstå vad dom egentligen vill ha, utan om att försöka tolka det på ett sätt som är till ens egen fördel. Är kraven otydligt uppställda tolkas det på billigaste möjliga sätt. Kan ett ord betyda flera saker? Finns det krav som är orimliga eller rent av omöjliga att uppfylla? Chansa på att det går att förhandla bort i efterhand!
Ibland kan det vara uppenbart vad som åsyftas med ett krav, men beställaren har uttryckt sig lite vagt och kravet låter sig således tolkas på ett sätt som vi är fullt medvetna om att det inte kommer uppfylla verksamhetsmålet. Det skiter vi i, för i detta läge handlar det bara om att pressa priset och kunna presentera ett lösningsförslag som tekniskt sett uppfyller alla krav.
Skulle man vinna upphandlingen börjar sedan en period fyllt med förhandling. Man presenterar sitt lösningsförslag som givetvis ratas då det inte var det dom efterfrågade. Då tar man fram kravlistan och visar på vad dom (tekniskt) skrivit att dom vill ha. Men det är klart, om dom betalar mer kan dom ju få det dom egentligen vill ha istället! Vidare försöker man så långt det går att förhandla bort alla (i vårt tycke) orimliga krav, eller saker som vi egentligen inte vill göra men skrev att vi kunde göra för att det var uppställt som ett krav.
I slutändan får den offentliga verksamheten en halvtaskig lösning som inte alls motsvarar det dom egentligen vill ha. Förmodligen blev det även dyrare än vad som framgick av det vinnande budet. Och risken att råka ut för mindre nogräknad företag som bluffade om sina förmågor är uppenbar.
Eftersom regelverket är som det är, är möjligheten för det offentliga att verkligen få de prisvärda och funktionsdugliga lösningar de förtjänar, minimal. Man kan fråga sig om systemet med offentlig upphandling, vars intentioner givetvis är sunda, egentligen mest leder till bortslösade skattekronor på mer eller mindre dåliga lösningar?
Och för mig, som faktiskt vill leverera högkvalitativa lösningar som matchar organisationers behov, går offentligen upphandlingar helt emot det jag står för.
Intressant? Andra bloggar om: offentlig upphandling, lagar, system, avtal, företag, myndigheter, offentlig sektor, lou, upphandling, bluffare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar