Hakkors och hitlerhälsningar

Med jämna mellanrum hör om man hakkors som dyker upp lite här och var. I media och debatt ses detta som ett tecken på att nazism och antisemitism breder ut sig i samhället. En händelse på samma tema inträffade nyligen då elever på en skola fotograferade sig själva görandes hitlerhälsning. Dessa ska nu åtalas för hest mot folkgrupp.

Är detta rimliga reaktioner på fenomenen?

En intressant iakttagelse är att hakkorsen ofta dyker upp på skolväggar. Precis som annan skadegörelse mot skolor är det troligtvis då ungdomar med anknytning till skolan som utfört dådet. Och detta är viktigt, för ungdomar är sällan nazister. Det är bara unga som är ute efter att hitta på skit, och som är välkänt är skadegörelse av skolor och andra kommunala inrättningar en favorit.

Dessa unga är inte särskilt allmänbildade. Dels för att de är unga. Dels för att de antagligen redan är på glid och således inte särskilt uppmärksamma i skolan. Man vet inte mycket om nazismens illdåd och hur vi i vuxenvärlden förhåller oss till detta. Men man har snappat upp att det är ett väldigt känsligt ämne. Och vad bättre om man vill ge vuxenvärlden en känga, än att rita ett hakkors och njuta att uppmärksamheten man orsakar!

Vad gäller de hitlerhälsande ungdomarna så kan man notera att de samtidigt gjorde en hitlermustasch med andra handen. Det är klassisk slapstick och kan inte annat än att tolkas som ett skämtsamt tilltag. Här har man bara velat göra en rolig sak, utan att förstå att vuxenvärlden alltid ser dåd av dessa slag som mycket värre än de rent objektivt faktiskt är. Att åtala ungdomarna är bara patetiskt.

Det är dags för vuxenvärlden att lugna ner sig lite. Nazism och antisemitism är hemskt, men lite tolerans måste samhället ändå ha när det handlar om tilltag av mer oskyldig art, istället för att måla upp det som nazismens återkomst. Ytterst handlar det om yttrandefrihet och där ska det vara högt i tak av princip.

Intressant? Andra bloggar om: hakkors, nazism, samhället, debatt, ungdomar, åtal, yttrandefrihet

Ställ krav på invandrare - för välfärdens skull

I migrationsdebatten tas det ibland upp att vi måste ställa krav på de som invandrat till Sverige. Motståndare gör sitt bästa för att brunsmeta dessa debattörer. Jag ställer mig på kravsidan, men inte för att "krav är att bry sig" utan snarare av rättviseskäl.

I Sverige är vi snälla, och att ställa krav kan kännas hårt och kallt. Men det som missas är att vi redan har ett sådant system i Sverige. Alla svenskar är nämligen skyldiga att gå nio år i skolan. Under dessa nio är är skolan i sin tur skyldiga att ge eleverna en viss kunskapsnivå och andra färdigheter.

Detta är grunden till vårt välfärdssystem. Alla som kan, förväntas arbeta och därigenom betala skatt. Utbildningen ska ge tillräckligt för att vi ska bli arbetsföra medborgare som kan bidra till välfärden.

Det är viktigt att komma ihåg att detta inte är något valfritt. Alla svenskar är tvungna att gå i skolan. Frågan som man då måste ställa sig är, varför invandrare, som kan antas vilja ta del av välfärdssystemen, inte också ha krav på sig att uppfylla samma nivå av kunskap och färdigheter?

Det kan tyckas hårt, men välfärd är faktiskt inte gratis.

Intressant? Andra bloggar om: invandring, migration, krav, skolan, samhälle

Låt oss slippa kullersten i våra städer

Kullersten (eller gatsten som det mer korrekt heter). Dessa små stenblock återfinns i varenda svensk stadskärna. Stadsarkitekterna tycks omåttligt förtjusta i dem. Oklart varför. För det finns faktiskt inte mycket med kullersten som är bra. Tillåt mig orera en stund.

• För det första är det faktiskt svårt att gå på. Såvida man inte har perfekt balans och gympadojor är det stor risk att snubbla eller trampa snett. Glöm klackskor. Och jag har svårt att tro att kullersten är populärt bland rörelsehindrade och handikappade av olika slag.

• Kullersten är hemskt att cykla på. I våra miljömedvetna tider är det konstigt att man fortsätter anlägga vägar i städerna som cyklister hatar att använda. Senaste påhittet är att lägga ut platta(re) kullersten för cyklisterna. Visst är det bättre, men det är fortfarande kullersten, ojämna och måttligt sköna att cykla på. När stenarna sedan satt sig och vägen är full av bulor och sneda stenar är skillnaden mot vanlig kullersten inte så stor.

• Visst är det trevligt att gå på stan och prata? Men det kan du glömma om vägarna är av kullersten. För dessa ökar bullret från bildäck något enormt. Det är smått omöjligt att föra en konversation när bilar och inte minst stadsbussarna köra förbi. Och dom som bor invid en kullerstensgata bör investera i bullerskydd för att inte bli galna (vilket jag säger av egen erfarenhet).

• En fördel med kullersten får jag anta vara att de håller i oändlighet. Men efter ett tag tenderar marken under stenarna sjunka ihop på sina ställen, och då får man de typiskt vågigt och buckliga gatorna, som är om än ännu mer obekväma att köra på.

•  Det klassiska argumentet är att kullerstenen är en del av stadens identitet, det har ju alltid varit så. Men vad är det för fel på förnyelse om det gamla inte är bra. Och fundera på detta: Hade de ursprungliga gatuplanerarna valt gatsten när det ursprungliga gatorna anlades, om valet att lägga asfalt hade funnits på samma sätt som idag?

• Då återstår egentligen bara det estetiska. Är kullersten snyggare än asfalt? Ja, det kan jag väl gå med på till viss del. Frågan är dock om detta är skäl nog att motivera alla de nackdelar som kullersten för med sig. Och det finns ju alternativ. Stenplattor är också ganska estetiska, men bar mycket trevligare för fotgängare och cyklister. Och det är inte orimligt att tänka sig att det går att uppfinna andra underlag, med samma egenskaper som asfalt fast med trevligare utseende.

Nej, kullersten tillhör det förgångna. Låt oss slippa dessa små skitstenar i våra städer!

Intressant? Andra bloggar om: arkitektur, städer, kullersten, cykling

Är det värre när invandrare begår brott än Svenskar?

Sverige är ett generöst land. Vi välkomnar flyktingar och ger dom inte bara mat och husrum, utan även utbildning, sjukvård och annan välfärd för att komma in i samhället och bygga upp ett bra liv. Minimala kontroller sker på dem som kommer in i landet. Vi förutsätter helt enkelt att de människor som kommer hit är goda, välmenande människor som verkligen behöver skydd och vill rätt.

Det finns tyvärr också dem som utnyttjar detta. Antingen genom att utnyttja systemen och bluffa till sig diverse förmåner. Eller de som går steget längre och begår brott av olika slag.

Detta gör mig väldigt upprörd. Alla länder har problem med kriminalitet. Att svenskar begår brott är tyvärr något vi måste förutsätta. Vi måste såklart göra vårt bästa för att förhindra och hantera det. Men det kommer alltid finnas rötägg i alla samhällen.

Men när invandrare begår brott, då är det något som triggas inom mig och väldigt många andra. Detta är mycket värre än när en Svensk begår ett brott. Inte för att man tycker att människor är olika mycket värda, utan för för att här har vi gjort vårt yttersta för att välkomna denna person till vårt land, och detta är tacken?! Det handlar inte om rasistiska tänkesätt, utan bara fullt rimliga reaktioner.

Så är det värre när invandrare begår brott än Svenskar? Ja. Och därför är det extremt viktigt att samhället kan hantera den förhoppningsvis lilla klick människor som kommer hit och förstör. Detta för att vi annars kommer se rasistiska uttryck öka, och göra det ännu svårare för invandrare att delta i samhället.

Många ogillar när man argumenterar för ett tuffare samhälle. Men fler kontroller av invandrare och bidragstagare, hårdare straff och fler utvisningar, det är nödvändigt. Om vi inte går den vägen kommer samhället tappa sitt förtroende och klyftorna öka ännu mer.

Intressant? Andra bloggar om: samhälle, kriminalitet, invadrare, brottslighet, invandring, flytkingar, straff

Problemet med egna varumärken

Oftast har man sina favoriter i matbutiken. Man provar olika varor tills att man hittar falukorven man gillar och deodoranten man trivs med. När man väl hittat sina favoriter ska det mycket till för att byta. För varför ska man det?

Ibland är dock ens favorit en av butikernas egna varumärken (EVM). Detta är kan vara ett problem. Du kan nämligen vara ganska säker på att Heinz ketchup smakar likadant om ett år som den gör idag. Däremot är det inte alls säkert att Icas egna ketchup gör det. Tvärtom är det nog troligare att den inte gör det. Om det ens finns kvar.

De egna varumärkena kan utan förvarning plockas bort, bytas ut eller få nytt recept och innehåll. Lågprisbutiker som Lidl och Netto har drivit EVM till sin spets. Butikerna har förvisso fullgott sortiment där alla varutyper är representerade. Så du kan vara säker på att de har fiskpinnar om det är det du är ute efter. Men ursprung och innehåll varierar hela tiden. Fiskpinnarna du köpte och tyckte var goda förra veckan är nu utbytta mot andra fiskpinnar.

Lojalitet är något man ska ha mot butiken, inte varumärken, är väl tanken. Och jag tänker inte påstå att deras egna varumärken är dåliga per se, men jag vill stötta de riktiga tillverkarna. Och framförallt vill jag ha min favoritsaft, och inte den generiska kopia som de lyckas pressa priset på denna vecka.

Intressant? Andra bloggar om: distributörsmärken, EMV, egna varumärken, private label, private brand

Media och dess ansvar att fullfölja sin brottsrapportering

Beakta följande fiktiva tidningsnotis:

En man hittades död i sin lägenhet i Håla. Polisen har inlett en förundersökning om mord alternativt dråp.

Sådana notiser är idag vardagsmat, som få höjer på ögonbrynen åt. Beakta nu denna:

Polisen har lagt ner undersökningen kring den döde man som hittade död i Håla för två månaders sedan. Rättsläkaren fastslår att dödsorsaken var naturlig. Ingen brottsmisstanke kvarstår.

Media är väldigt snabba med att rapportera när rättsväsendet rycker ut för att undersöka potentiella brott, men det är sällan vi får veta det slutgiltiga utfallet. Och då polisen alltid måste utgå från värsta scenariot blir det en ständig flod av misstänkta mord, misshandel, rån, våldtäkter och andra vedervärdigheter. I slutändan är det dock långt ifrån allt som faktiskt var ett brott, eller i alla fall inte så allvarligt som det först såg ut att vara. Med undantag för högprofilerade fall är media måttligt intresserade av att följa upp brottsutredningar.

Trots att det finns statistik som visar på att allvarliga brott minskar i Sverige, är allmänhetens uppfattning tvärtom. Jag tror att media har mycket skuld i detta. En inte allt för vild gissning är att media är gladare än någonsin i att rapportera aktuella brott. Dels för att det säljer. Men också för att det är väldigt billig journalistik. Sammantaget ger detta en bild av ett rått och våldsamt samhälle, som kanske inte stämmer med verkligheten.

Var är medias ansvar för detta? Vi kanske borde kräva att de följer upp alla potentiella brott de skriver om, och rapporterar om dess utfall för att på så vis slutföra sin rapportering?

Intressant? Andra bloggar om: media, rapportering, brott, polisen, brottsfall, mord, tidningar, samhälle

Vem representerar de som påverkar samhällsriktningen?

Jag funderade på vem det är man ser framträda i media, debatter, politik, tidningar, demonstrationer och liknande forum. Det är personer som typiskt är utåtriktade, har en agenda och väldigt bestämda åsikter. De brinner för något och vill förändra. Eller så är det exhibitionister som älskar att synas och ta plats på ett eller annat vis.

Dessa personligheter är inte nödvändigtvis dåliga i sig. Men eftersom det är de personer som tar plats och syns i samhället får dom väldigt mycket makt. Dels direkt makt att påverka saker som den politiska agendan. Dels indirekt, genom att de syns så har de möjlighet att påverkar alla som ser dem. Och då måste man fråga sig hur väl dessa personer speglar resten av samhället.

• När identitetsvänstern skriker högst i genusdebatten representerar de förmodligen inte gemene man och kvinnas idéer om könsroller.

• När exhibitionistiska Pride-deltagare visar upp sig i paraden representerar de förmodligen inte den vanliga homos som lever sitt liv mest som alla andra.

• När utåtriktade Instagrammare vräker ut sig i mobilen och kändisbarn syns i TV representerar de förmodligen inte den typiske tonåringen med tillhörande bekymmer.

• När miljöengagerade riksdagsledamoten som vill förändra världen lägger fram motioner som vingklipper Sverige representerar den antagligen inte det som vanligt folk tycker är viktigt.

• När MUF-aren talar varmt om marknadshyror representerar han antagligen inte den typiske arbetaren som bor i hyresrätt.

Poängen är att de personer vi dagligen ser och hör tillhör ett väldigt smalt spektrum av personligheter, som vill synas och påverka mycket mer än den typiska svensken. Personligheterna är inget problem i sig själv, men dessa personer tenderar också vara dem som får bestämma, debattera, vara förebilder och allmänt styra agenda. Samtidigt är alla andra personligheter mestadels osynliga i media. Detta ger en situation där samhället styrs i en riktning som inte matchar det samhälle som "vanligt" folk" vill ha och trivs bäst i.

Intressant? Andra bloggar om: samhälle, debatt, makt, personligheter, instagram, pride, riksdagen, media, tv

Barnkanalen måste skrotas eller göras om

TV är till mesta del passiviserande. Du matas med underhållning som fångar dina sinnen och triggar dina lyckohormoner. Sällan krävs något intellektuellt tillbaka. Många tycks inte ha några spärrar och kan titta på TV i oändlighet. Själv klarar jag inte av att exempelvis streck-titta på TV-serier, och jag ogillar TV-mediet som sådant, men trots mitt motstånd är jag långt ifrån immun mot lättjan i att zappa runt bland programmen.

När jag var liten satt jag som de flesta andra framför TV:n när det vankades barnprogram. På den tiden varade barnprogrammen bara en halvtimme eller så. Bra så, för det var nog inte lätt att slita mig från TV:n under tiden jag tittade. Samma beteende ser jag hos dagens barn när de ser på TV. "Ska bara" som Alfons skulle uttryckt det.

Nyligen besökte jag en barnfamilj. De hade inget TV-paket, utan höll sig till de fria kanalerna. Trots detta stod TV:n igång mest hela tiden. Och barnet satt såklart framför. Det var såklart SVT:s Barnkanalen som stod på. De sänder barnprogram större delen av dygnet. Av det jag kunde se var det ren underhållning. Jag såg inga dokumentärer eller andra program som försökte lära ut något. Dessutom tycktes det mesta vara inköpt från utomlands och dubbat till Svenska.

Jag har så otroligt svårt att se hur Sveriges Television kan motivera detta. Givetvis ska de ha barnprogram i sitt utbud. Men att sända barnprogram nästan dygnet runt, samtidigt som barn rör sig allt mindre, bombarderade med media från alla håll, i ett samhälle där allt fler barn brottas med att fetma, det är bara cyniskt. Och om de nu tvunget ska ha en barnkanal, sänd då för bövelen program som ger barnen något intellektuellt tillbaka.

Intressant? Andra bloggar om: tv, svt, sveriges television, barnkanalen, barnprogram, media

Inte högutbildad? Då är du inte värd något i Sverige

Det har länge varit en målsättning för Sverige att så många som möjligt ska utbilda sig på högre nivå. Motsatsen till högutbildad arbetskraft får väl ses de som utför s.k. enkla jobb. Det är något som framförallt vänstern ser ner på. Det är inte värdiga jobb. Målet måste vara att utbilda sig vilket leder till någon slags frigörelse.

Underförstått är att alla kan utbilda sig. Vilket rent praktiskt faktiskt är sant i Sverige. Men inte lika sant om man tittar på saker som läshuvud, intresse, vilja, och andra personliga egenskaper. Alla är helt enkelt inte gjorda för att bli akademiker. Vissa trivs bra med kroppsarbete. Andra tycker inte det är värt mödan att utbilda sig. Långt ifrån alla har läshuvud, och måste då jobba extra hårt för att (förhoppningsvis) ta examen. Att plugga på högskola är trots allt en ganska tuff utmaning, både sett till vad man behöver prestera men också sett till att klara av att ta in all kunskap rent intellektuellt. Är det värt den mödan? Klarar alla verkligen av att tillgodogöra sig all kunskap? Andra är skoltrötta och behöver ett antal år i arbetslivet innan läslusten kommer tillbaka.

Oavsett anledning finns det och kommer alltid finnas ett stort antal personer i vårt land som saknar högre utbildning. Jag funderar på hur dessa människor känner sig när politikerna hela tiden påpekar hur dåligt det är med enkla jobb. Att hela tiden bli påmind om att vi svenskar bör utbilda oss för att vara goda medborgare och hjälpa landet i den hårda världskonkurrensen.

Intressant? Andra bloggar om: utbildning, enkla jobb, samhälle, politik, högskola, akademiker

Får jag be om största möjliga tystnad

Senaste veckorna har debatten kring islamska böneutrops vara eller icke vara gått varm, sedan en moské sökt om tillstånd för detta (och sedermera även blivit beviljade detta). Debatten stannar för det mesta på nivån att det inte är en svensk tradition kontra religionsfrihet.

Att kyrkklockor är svensk tradition är förvisso sant, men att något är tradition betyder inte att det per definition är bra. Tvärtom, det finns gott om traditioner som är mer eller mindre förkastliga, både svenska och utländska. Traditioner måste kunna ifrågasättas och förändras. I ett sekulärt samhälle, där alla har tillgång till klocka, har kyrkklockor inte längre en plats. Det samma gäller böneutrop.

Vidare har vi religionsfrihet i Sverige, som många menar skulle ge rätt till böneutrop. Men viktigt att komma ihåg är att religionsfriheten även inkluderar rätten att inte ha eller tvingas på en religion. Denna rätt trumfar rätten att utöva sin religion som vill. Då det inte går att värja sig mot ljud är det rimligt att vara mycket restriktiv med böneutrop och dylikt i det offentliga rummet.

Så långt inga problem. Böneutrop bör inte tillåtas. Men motiveringarna ovan är ganska snäva. Jag önskar att vi istället kunde se den större bilden.

(O)ljud måste behandlas med särskild beaktning till det faktum att det inte går att undvika ljud. Vi kan inte blunda med öronen. Ljud når alla i närområdet i princip oavsett hur man försöker skydda sig. Därför måste vi också vara konservativa vad gäller att tillåta ljud i det offentliga rummet. Det gäller böneutrop, men även kyrkklockor, glassbilar och gräsklippare. Alla ska inte behöva utsättas för dessa ljud, som bara tjänar vissas intresse.

Vad gäller glassbilar är detta ett konstigt fenomen. Att vi tillåter en komersiell aktör köra runt och förpesta omgivningens ljudmiljön i många timmar går inte att försvara. Tänk om fler företag skulle göra samma sak. Det skulle snabbt bli ohållbart.

Tystnad är miljö. Tystnad är frid. Tystnad är lyx. Vi måste vara rädda om det. Det är det som debatten bör handla om.

Intressant? Andra bloggar om: ljud, oljud, kyrkoklockor, böneutrop, religion, islam, kristendom, tystnad, samhälle, debatt